Men de rödgröna vann inte röster på någon enskild sakfråga. De vann på att
motståndarna saknade ett trovärdigt regeringsalternativ.
Parallellen till Sverige och 2006 års svenska riksdagsval är tydlig. De
partier som i god tid före valet bildar en samarbetsallians har lättare för
att vinna väljarnas förtroende än de som tänker improvisera sig fram i
efterhand.
De förlorande norska partierna måste inför nästa val fundera över hur de kan
revanschera sig. Den här gången kunde inte Høyre, Kristeligt Folkeparti och
Venstre ge väljarna någon rimlig förklaring för hur de tänkt sig att styra
Norge. De tre kunde aldrig räkna med att på egen hand ta hem 50 procent av
de norska rösterna. För att bilda regering måste de på något sätt räkna in
Siv Jensen och hennes högerpopulistiska Fremskrittsparti. Men viljan att
regera med stöd från Siv Jensen skiljde sig inom borgerligheten. Medan
Høyreledaren Erna Solberg var redo att bjuda in Siv Jensen i en borgerlig
regering sade Venstreledaren Lars Sponheim tvärt nej till allt samröre med
Fremskrittspartiet. Inför nästa val är Sponheim borta. Därmed kan det
borgerliga motståndet mot Siv Jensen vara brutet.
De svenska oppositionspartierna har noga studerat de rödgröna i den norska
valrörelsen. Det finns många lärdomar att dra.
I Norge var Jens Stoltenberg skicklig på dörrknackning, på att utnyttja
internet, men framför allt på att förstärka oklarheterna i de borgerliga
partiledarnas regeringsalternativ. Han krävde dem ständigt på besked om de
var redo att samarbeta med Siv Jensen. Stoltenberg påvisade dels en oklar
borgerlig syn på hur de tänkt sig att styra Norge, dels en djup splittring i
synen på Fremskrittspartiet.
I Sverige lär Mona Sahlin ta efter sin norska partibroder. Inför nästa års val
kommer hon gång på gång kräva Fredrik Reinfeldt och hans svenska
alliansvänner på besked om de kan tänka sig att bygga en ny regering på stöd
från Sverigedemokraterna.