Som att möta en plump middagsgäst

Idag avslutas Durban II, FN-konferensen i Genève om rasism och främlingsfientlighet. Den har som förväntat blottlagt motsatsförhållanden mellan Israel och den muslimska världen, samt mellan islamisk religionsfrid och västerländsk pressfrihet.

Den har också visat hur svårt det är för EU-länderna att agera samfällt i en svår utrikespolitisk process.

EU-länderna har haft samma mål under konferensen: att förhindra ett förbud för religionskritik i konferensens slutdokument och att sluttexten skulle stämpla Israel som rasiststat.

Vägen dit blev tumultartad:

Ett tiotal västländer uteblev från mötet, FN-chefen Ban Ki-Moon kritiserade deras bojkott, Irans president Mahmoud Ahmadinejad gick till verbal attack mot Israel, FN-chefen kritiserade hans angrepp, 23 EU-länder protesterade genom att lämna sessionssalen, Israel kritiserade Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre för att ha suttit kvar, Iran protesterade mot att FN-chefen tillät sig ha åsikter om det iranska talet.

Debatten om hur västvärlden borde förhållit sig till konferensen och Ahmadinejads tal är politisk, men också filosofisk. Den rör vid demokratins kärna och hur man bemöter den oliktänkande.

Debatten lär fortsätta långt efter det att konferensen avslutats. Den kan jämföras med hur man som gäst bör förhålla sig när någon blir plump i middagssamtalet. Sitter man tyst kvar? Påtalar det olämpliga i kommentaren? Går hem? Eller har man redan i förväg anmält förhinder?

Här blev det gnissel i EU-ländernas samordning. Trots ett idogt telefonerande mellan EU:s huvudstäder inför mötet ville fyra EU-länder – Italien, Nederländerna, Polen och Tyskland – inte delta i Genève. Och de 23 EU-länder som kom hade allt sjå i världen att enas om en strategi för att inte göra Durban II till en repris av det skandalomsusade Durban I.

De kom fram till att samfällt vandra ut från mötessalen om president Ahmadinejad angrep Israel. Men Tjeckien gick aldrig in igen. ”Som ordförandeland i EU har man ett ansvar som går utöver den egna inrikespolitiken”, kritiserade Sveriges utrikesminister Carl Bildt.

Idag hyllas Durban II som en seger för dialogen. De länder som uteblev uppmanas att ansluta sig till slutdokumentet.

I det har den islamiska och den västliga världen enats om gemensamma hållpunkter mot rasism och för yttrandefrihet. Den framgången beror mer på dem som deltog än på dem som uteblev.