Det valfusk som förekommit för tankarna till länder som Burma, Sovjetunionen
och Syrien. Den rest av demokrati som funnits i det iranska valprocessen kan
ha gått förlorad.
De våldsamma demonstrationerna i Teheran och de upprepade anklagelserna om att
valresultatet var bestämt i förväg skapar en osäkerhet om vart Iran är på
väg – utrikes- och inrikespolitiskt.
USA:s president Barack Obama sade i förra veckan att han avsåg att söka ett
närmare samarbete med Iran – oavsett om Mahmoud Ahmadinejad eller Mir
Hossein Mousavi skulle vinna valet. Det blir nu svårt för såväl Obama som
andra västliga ledare att närma sig en president som allt fler bedömare
utmålar som en despot.
Mahmoud Ahmadinejad kan agera på två sätt för att skaka av sig den kritik som
en stor del av de iranska väljarna riktar mot honom. Han kan gå till
charmoffensiv mot Mousavis väljargrupper och öppna upp för reformer som ger
landets kvinnor ökat inflytande, inte minst i arbetslivet.
Han kan också agera precis tvärtom: befästa sin konservativa politik och göra
Iran till en utpräglad religiös diktatur som slår ner också på regimens
islamistiska kritiker.
Valfusket måste ha byggt på ett stort mått av samförstånd mellan Ahmadinejad
och landets styrande prästerskap. Mullorna har varit livrädda för de
förändringar som Mir Hossein Mousavis valkamp lovade.
Det är viktigt att betona att Mousavi själv är en religiös ledare och att hans
utlovade reformer inte markerade en väg bort från islamiskt styre, iransk
kärnkraft eller iranskt stöd till militanta grupper i Mellanöstern. De
frågorna styrs av ayatolla Ali Khamenei, Irans främste religiöse ledare.
Därför hade Mir Hossein Mousavi bara kunnat ändra nyanserna i Irans
relationer med EU och USA och i Irans stöd till Hamas och Hizbollah.
Men också marginella förändringar hade kunnat göra Iran och västvärlden till
allierade i kampen mot talibanerna i Afghanistan, i stödet för en
demokratisk regim i Irak och i kampen mot knarksmugglingen från Asien. Allt
detta är på många sätt viktigare för Iran än för USA och EU-länderna.
Det iranska prästerskapet måste ha skrämts av Mousavis löften om mindre
konfrontation med västvärlden och Israel, tuffare kamp mot ekonomisk
stagnation och ökade rättigheter för kvinnor. De har även skrämts av
Mousavis förmåga att locka ut anhängare i spontana gatuprotester.
Mousavi påstås under valspurten ha försökt kullkasta Irans islamiska
statsskick genom ”en sammetsrevolution”. Uttrycket myntades av det iranska
revolutionsgardets chef Yadollah Javani, som tycks ha uttolkat mullornas
värsta farhågor.
Trots all osäkerhet har valrörelsen befäst en stark trend i iranskt
samhällsliv: landets kvinnor är välutbildade, gör sig hörda och deltar i en
frigörelseprocess som är gemensam för alla muslimska länder. Den
utvecklingen kan inget valfusk ändra på.