Rune var en av dem man kände igen. I högsta grad. Alltid på UB eller
Stadsbiblioteket: en lång, blond, gänglig man med utslitna tofflor.
Rune var också bärare av ett av stans mest efterhängsna öknamn. Tillsammans
med förnamnet blev kombinationen oemotståndlig: Rune Gratäng. Namnet ska ha
kommit från en fiskgratäng som Rune glömde i sitt korridorsrum på
Agardhsgatan under en lång, stekhet sommar, med medföljande doftsensation.
Men så, någon gång runt millennieskiftet, försvann Rune från stan.
– Vi hade femhundra studenter i kö till våra rum. Och Rune hade bott på
korridoren sedan 1975 och tog inte del av nationsverksamheten på något sätt.
Han var tvungen att flytta, förklarar Lunds nations dåvarande kurator Paul
Pierce.
Rune ville inte flytta och det blev tvist hela vägen till hyresrätten. Till
slut fick nationen begära handräckning från kronofogdemyndigheten.
– Vi gjorde rätt. Men jag har ofta funderat över vad det blev av Rune efteråt,
säger Paul Pierce.
Runes liv innan vräkningen 2000 har lämnat få spår. Han läste cirka femtio
terminer i Lund, huvudsakligen idé- och lärdomshistoria men också teoretisk
filosofi. Men vad hände sen?
Jag ringer skattemyndigheten – och mysteriet tätnar. Rune visar sig vara
obefintlig. Inte avliden, bara borta. Egentligen kvarstår bara två
alternativ: Rune har emigrerat eller tagit sitt liv och inte återfunnits.
Så det är med viss bävan jag ringer till Runes närmaste släktingar som bor
kvar i den by i Blekinge där Rune växte upp. En mansröst, en blekingsk
tenor, svarar.
Jag förklarar mitt ärende.
– Jaha. Men det är ju jag. Det är jag som är Rune.
Ibland blir man ju stum. Rune Gratäng! Livs levande i luren!
– Ja, jag blev ju vräkt. Och jag hoppas de har dåligt samvete. Hade jag inte
haft min gamla mor och föräldrahemmet hade jag hamnat på gatan.
Någon kontakt med myndigheterna har han inte. Och inte de med honom.
– Jag är anhörigvårdare åt min mor. Det fungerar bra, förklarar han.
Det har gått nio år sedan vräkningen. Men bitterheten sitter fortfarande i.
Vräkningen var orätt och han hade ett kontrakt. Och så blev han av med
kläder, några sockar och så. Och en spann.
Dessutom, säger Rune, var han inte klar med studierna. Det hade bara kommit så
mycket emellan att han inte hunnit bli färdig.
Jag säger till honom att han faktiskt var en av Lunds kändisar – och att många
nog undrar vart han tog vägen. Det håller han med om.
– Jag var en känd profil i Lund, det var jag.
Hur var det egentligen med gratängen? Men Rune har inga svar.
– Nja, jag känner ju igen namnet. Men jag begriper inte var det kommer ifrån.
– Kalla mig gärna överliggare, det har jag inget emot. Men när jag gick under
Lundagårds kronor kände jag mig inte alls för gammal för Lund.