Det finns faktiskt riktiga tonåringar

Eskil Fagerström.
Det var i lördags efter lunch. Jag cyklade förbi Högevallsbadet, utefter Stadsparken, på väg mot Klostergården.

Genom grönskan hördes ett rockband spela. Bas och trummor. Och jag tror att det slog mig att jag faktiskt själv spelat på vita scenen i parken någon gång.

Sedan tänkte jag inte mer på det. Inte förrän dagen efter då jag träffade 20-årige Viktor Nybom på Wickmanska på Bredgatan.

Viktor Nybom berättade, i förbifarten, att han var lite trött efter att ha varit på endagsfestivalen Ung på scen i Stadsparken hela dagen och halva natten.

Aha, tänkte jag. Måste ha varit det oväsendet jag hörde.

För en halv sekund tänkte jag att jag skulle bonda lite med Viktor Nybom och berätta att jag faktiskt också spelat i Stadsparken.

Ungdomar, jag är en av er. Jag är också en rocker, fast jag snart fyller 37! Jag vet hur det är att vara ung! Jag är i ert lag!

Fast något fick mig att avstå. Och det som fick mig att avstå var tanken på när det egentligen var som jag stod och slamrade på vita scenen: 1988.

Jäpp. Nittonhundra-forntiden-åttiåtta, samma år som Viktor Nybom föddes.

Nå. Vart vill jag komma med det här, undrar du.

Jo. Ungefär som ovan (kanske minus den omskakande insikten på slutet) tror jag många tänker. Inklusive Lunds politiker.

Klart jag vet hur det är att vara ung. Köra moppe! Samla filmisar! Palla äpplen! Leka röda och vita rosen! Sniffa thinner!

Jag må se ut som en kommunalgrå 57-årig, men i själen är jag Hopalong Cassidy, femton jordsnurr, från Genarp!

Kanske är den här känslan största hindret för ungdomars inflytande i politiken. Man lyssnar inte på unga – för man tror man redan vet.

Viktor Nybom och Linda Nihlén, som också var med på Wickmanska, har båda varit engagerade i det förslag till politiskt program för unga som kommunstyrelse och kommunfullmäktige inte antog tidigare i vår.

Den 10 maj skrev jag också kritiskt om programmet i en krönika. Jag tyckte (och tycker fortfarande) att det känns utslätat och fullt av självklarheter. Dessutom saknar jag ungdomarnas egna röster. Mina invändningar handlade också om taktik. Vad kan egentligen ytterligare ett politiskt program (det finns 80 redan i Lund) göra för skillnad?

Det var den kritiska krönikan som förde mig till Wickmanska. Viktor Nybom och Linda Nihlén tycker, för att sammanfatta, att jag var helt ute och cyklade i min text.

– Om programmet antagits skulle det tvingat politiker att lyssna på ungdomar innan beslut fattas, menade till exempel Viktor Nybom.

– Ungdomar har inte inflytande idag. Programmet hade varit ett sätt att lyfta deras röster till samma nivå som andra, menade Linda Nihlén.

Själv försökte jag mala på om att jag visst gillade ungdomsinflytande men att jag kanske inte trodde att ett politiskt program i mängden, författat på den mest utslätade kansliprosa, skulle ändra något. Och var fanns de konkreta förslagen?

Fast att tänka så var att efterlysa något som inte alls skulle finnas i just det här dokumentet, enligt Viktor Nybom.

– Det här dokumentet visar ett arbetssätt. De skulle tvinga politiker att rådgöra med ungdomar innan beslut. De konkreta förslagen ska inte finnas här. De kommer sen, menade han.

Bakom programmet och både Viktor Nybom och Linda Nihléns engagemang ligger en övertygelse om att politikerna i Lund inte lyssnar på unga – och att de saknar kontaktytor mot dem.

– Se på Stadsparken. Vilka hänger där? Det är unga. Men var det några ungdomar som tillfrågades i planeringen, nu när parken ska byggas om? Inte vad jag vet, tyckte Linda Nihlén.

I slutändan kanske våra meningsskillnader handlar om taktik. Klart man är för ungdomsinflytande i politiken. Ja, vid närmare eftertanke är jag för allas inflytande och engagemang i lokalpolitiken.

Om sedan ett ungdomspolitiskt program är rätt väg att gå återstår att se.

Under tiden kan vi medelålders unga göra upp med vår inre tonåring – och börja lyssna på stans riktiga, livs levande ungdomar istället. De finns överallt omkring oss.

Det finns fler som tycker jag är ute och cyklar. Ibland har de rätt, jobbigt nog. Carin Brenner, fakultetssekreterare, berättar att det faktiskt fanns ett band med musiker från Musikhögskolan på promoveringsmiddagen den 30 maj. Jag påstod något annat – och ber härmed om ursäkt för slarvet.

Författare: Eskil Fagerström
Publicerad 13 juni 2008 21.21
Uppdaterad 13 juni 2008 23.30

Eskil Fagerström
Läsarpulsen
Bloggar
Toppnyheterna just nu