För vad var det egentligen som landade på oss i helgen?
På redaktionen har vi haft en vecka av intensiva diskussioner.
Klart vi inte ska ge medvind åt en rörelse som uttryckligen tänker begå brott.
Fast när man tänker på det – hur många av aktivisterna tänker egentligen
begå olagligheter? Och hur allvarliga är brotten?
Dessutom: vilken tidning är vi om vi inte skildrar en ny politisk rörelse i
Lund?
Rörelsens amöbakaraktär har inte förenklat saken. Slutenheten parad med en
högst informell organisation och stor osäkerhet om antalet deltagare: allt
det har gjort det svårt att veta om Ockupationsfestivalen skulle bli
studentupptåg eller Göteborgskravallerna 2.0.
Och själva sakfrågan, bostadspolitiken? Det råder förvisso brist på bostäder i
Lund. Men om det är värre än vanligt är svårt att säga. Är aktivisterna
själva bostadslösa? Spelar det någon roll?
Själva festivalen var lika förvirrande den. Alltså: På med störtkrukorna och
plywoodsköldarna! Nu tar vi för i helvete ett hus!
Men ... när, var och hur? Blandningen av beslutsamhet och villrådighet var
monumental i hörnet Paradisgatan–Bredgatan i lördags.
Och ville ockupanterna verkligen ockupera hus? Då hade det väl varit smartare
att göra så tidigare i veckan, istället för så tydligt schemalägga sina
planer. Kanske var konfrontationen målet.
Några som hade bestämt sig var däremot polisen. Oj, vad de hade bestämt sig.
Så medan polishästarna jagade kids som ville ta sig in i ett par övergivna
vårdboenden på Sankt Lars kunde pundare, gråtjyvar och fortkörare söder om
Jönköping agera ostörda denna helg. Samt därmed slippa lagföras för brott
med långt större straffvärde än de nu gripna aktivisterna misstänkts för.
Nu blev det vare sig festival eller ockupation. När kravallkostymerna åkte på
tog konfrontationens logik över. Båda sidor ska ha beröm för att några
allvarligare personskador inte uppkom.
Den här helgen var demokratin och vettigheten förlorare i Lund. Spring, skrik
och bråk hette vinnarna.