Just den sortens husväggar som det numera finns en oherrans massa av i Lund,
eftersom en god del av de nya villorna på Annehem är byggda på detta vis.
Så här är husväggen konstruerad, om man tar det inifrån och ut:
Gipsskiva, plastfolie, träreglar med mineralull mellan, en gipsskiva till,
cellplast, puts.
Nåväl. Jag tittar i alla fall på bilden. Och så frågar man sig själv: var är
själva huset? För det här ser ju inte ut som något hus, direkt. Det ser ut
som en kuliss.
Nu är jag långt ifrån någon expert på byggnadsteknik. Så det kom förstås som
en överraskning för mig att man numera huvudsakligen bygger villor av
cellplast och plastfilm.
Undrar om de som betalat runt fyra miljoner för sitt nya hem på Annehem
blivit informerade om detta innan sitt köp. Men vem vet, det kanske låg en
broschyr på hallgolvet när de flyttade in. ”Varning, luta er inte mot
väggen. Den kan ge vika”.
Eller möjligen: ”Låt inte barnen sparka fotboll mot husväggarna. De kan då
pulveriseras”.
Kanske: ”Se upp när du backar bilen på tomten! Även den minsta touch kan
välta huset omedelbart.”
Nu är det ju inte hållbarheten som är det största problemet med NCC:s
senaste 180 villor på Annehem, utan fukten. Hör och häpna: om man bygger
täta hus utan ventilation (luftspalt) så kan det nämligen samlas vatten där
inne. Vem kunde trott det?
Ungefär lika förvånande som att det 2004 plötsligt dök upp mögel i
krypgrunden på en massa andra hus på Annehem. Den gången skyllde NCC:s
ledning på vädret, som varit ovanligt elakt.
Företaget bygger utan några som helst säkerhetsmarginaler för att spara
pengar – och när problemen uppstår försäkrar man att man inget visste, men
att man nu tar problemet på allvar och så lyfter man dit en byggfutt med
några gubbar i som får sanera det värsta.
När sedan trattkantarellerna verkligen börjar växa i frigoliten om tjugo,
tretti år – ja, då har vi väl alla gått i pension?
Det är lite lätt fashionabelt i vissa mer centralt boende Lundakretsar att
se ner på Annehem. Särskilt de äldsta delarnas fejkade Sörgårdsstil är lätt
bisarr. Och så dryper liksom hela området av någon slags dröm om
Svensson-livet med villa, Volvo och vovve, carport, grovkök, klinkergolv,
studsmatta. Hela kitet. Lite löjligt, kanske.
Fast nu tycker jag inte det där är så roligt längre. Inte efter det här med
fukten.
Annehemsborna vill väl bara skapa ett bra liv för sig själva och sina
familjer, som folk vill mest. Och då kanske man väljer att lägga fyra
miljoner på en kåk i frigolit och gips, utkastad på en åker norr om norraste
Lund.
Man litar kanske på NCC:s ord, när de påstår att ”Man kan känna sig trygg i
att hög standard ingår när man köper ett hus genom NCC. Husen på Annehem har
toppstandard från början.”
Så går det några månader innan man märker att det luktar mögel i
vardagsrummet, eller i krypgrunden, och att det regnar in på den barnvänliga
golvvärmen. Det är ångest, det.
Frågan är om det finns någon annan produkt i mångmiljonklassen där lika
allvarliga fel skulle accepteras. Jag menar, väggarna är ju inte någon
obetydlig del av ett hus.
Hur länge hade en ny bilmodell klarat sig om det regnade in? Eller om
bromsarna ibland slutade fungera? Eller om det började rosta efter några
månader? Inte så länge, tror jag.
Hus däremot är en annan femma. Hus möglade inte förr. Idag verkar lite mögel
vara smällar man får ta som husköpare. Eller att det regnar in.
NCC:s damage control-maskineri har i alla fall rullat igång, smidigt som en
nystretchad puma. ”Vi kommer att ställa allt till rätta. Vi går hur långt
som helst för att göra det”, sa till exempel Ulrika Lindmark, regionchef på
NCC Boende i Sydsvenskan den 2 september.
Jo, det får man ju hoppas. Fast man undrar om inte några hundra villaägare
på Annehem hellre sett att byggjätten gått hur långt som helst för att bygga
bra hus med beprövade metoder istället för att använda gips, frigolit och
extratjock gladpack.