De brukar föra en ganska stillsam tillvaro, Lundaradikalerna på vänsterkanten.
De håller sig inom sina inpinkande revir, främst då det tätt affischerade
spåret mellan Smålands nation, India Däck på Stora Algatan och Institutionen
för genusvetenskap alldeles intill.
Jag brukar ha rätt kul åt deras affischer: Feministkaféet Ronja, Pingiskaféet
Evert, kvinnoseparatisk dj-kurs, banderollverkstad, subversiv poesi.
Smultronställets uppmaning att skänka filtar och konservöppnare värmde också
med sin sprudlande fanzineanda. För att inte tala om en affischkampanj från
i våras, signerad den dittills okända anarko-kriminella aktionsgruppen
”Kommando Charles Ingvar Jönsson” med mottot ”fighting Wall-Enberg since
1981”.
Andra kreativa guldkorn från vänsterkanten är numera insomnade SUF,
Slyngelbratsens Utblottningsfront, som var uppe och klistrade dekaler
utanför Malmö nation för något år sen. En av få försök att ruska om det
ökända bratväldet i student-Lund.
Jag är, måste jag erkänna, lite svag för Lunds extremvänster. Inte för att jag
nödvändigtvis sympatiserar med vare sig deras politiska analys eller deras
metoder. Särskilt inte när det gäller de märkliga syndikalistiska aktionerna
mot storkapitalisterna i form av konditori Lundagård och en privattandläkare
vid Botulfsplatsen för några år sen.
Men det är något rörande i kontrasten mellan den utomparlamentariska vänsterns
världsförbättrariver och de konkreta aktionerna. Allt ifrån aktionen 1968 då
en grupp radikala teologer vandrade efter en sydafrikansk apartheid-diplomat
i Domkyrkan och illsjöng ”We Shall Overcome” tills han flydde ur kryptan,
till uppklättrandet på Bomans tak fyrtio år senare.
De må vara rätt prilliga, ganska illegala och kostsamma för skattebetalarna.
Fast de uppvisar ju onekligen en viss kreativitet – och har så gjort genom
decennierna i Lund. Kanske är det dags att ge aktivistvänstern i Lund lite
lokalcred i stil med studentsångarna eller Lundaspexarna? Ett alternativt
studentspex, fast med lite större polisinsats?
På redaktionen har diskussionerna varit intensiva den här veckan. Inte bara
kring vad vi ska ha i tidningen, utan också om hur vi ska förhålla oss till
ockupanterna. Har de en politisk poäng i sina krav? Har kommunen agerat
rätt? Borde polisen valt en mjukare linje? Daltar vi med vänsteraktivisterna
– de begår ju trots allt brott? Är de bara bortskämda medelklassbarn?
Och, inte minst, hur kommer det sig att så många av ockupanterna heter
”Jansson” i efternamn? Kan vi med trovärdigheten i behåll citera någon som
bara kallar sig ”Papa Reko”?
Som ni ser. Det finns mycket att fundera på. Det kanske är den stora
förtjänsten med ockupationerna. De tvingar en att tänka efter var man själv
står.
Själv har jag landat i ... en total ambivalens. Det är ju bra med politisk
debatt. Men brott är inte så bra. Och det finns något provocerande i att
dessa ockupanter – som gärna vill framstå som både alternativa och
solidariska – egentligen bara tar ställning för sig själva och sina egna
behov.
Sen är jag förstås nyfiken på om Lundapolisen installerat en fritös i
polishuset efter ombyggnaden. I fredagens artikel berättade ju en nyss
frisläppt ex-ockupant att polisen ”tagit något recept och gjort en sorts
falafel”.