Och jag skriver kulturtanter, för det går nog fyra kulturtanter på varje
kulturgubbe här inne. Jag är avgjort yngst med mina 38 år. Vilket inte är så
dumt. Möjligheterna att agera medelålderssänkare blir ju bara färre med
åren.
Hur som helst. Pensionerade bibliotekarier, lärare, forskare, kulturarbetare,
socialarbetare, psykologer, läkare. Lunds stabila, kulturintresserade,
akademiska medelklass med utflugna barn.
Det är författaren Claes Hylinger som är gäst. Han ser också ut som en
pensionerad adjunkt, låt vara med lite elegantare gångkläder. Han smälter
in.
Han läser ur sin senaste bok. En lång, långsam historia handlar om hur han
reser till England för att träffa den åldrige upptäcktsresanden Wilfred
Thesinger.
Claes Hylinger härmar lite milt den gamle explorerns barskt skrovliga tonfall.
– "YES", sa han.
Kulturpubliken jublar. En kulturfarbror bredvid mig slår sig på knäna.
– Fantastiskt, frustar han.
Claes Hylinger fortsätter. Han härmar Thesiger igen. YES. Lundapubliken jublar
igen. Jag jublar med lite grann.
Så fortsätter det. Det är litterär afton i Lund. En av många, många. Det är
trevligt. Hade jag varit författare hade jag också velat komma till
Järnåkrabibliotekets vänförening Bokstödet och tala.
Och det slår mig att det här, det ska vi vara rädda om. Ett bildat, öppet,
gratis samtal en helt vanlig torsdagkväll. Och att utan alla dessa
intresserade, belästa, aktiva, rutinerade kulturtanter så hade Lund varit en
helt annan stad.
Klart att en del fnyser lite – och fnissar åt – ansamlingen av Gudrun
Sjödénsjalar och silversmycken. Men varje grupp har ju sin uniform.
Samtidigt är det ju något fullständigt fantastiskt att Lund, trots sin
litenhet, kan bära så mycket kultur.
Filosoficirklar. Studieförbund. Naturvetarcirklar. Söndagskvällar i kryptan.
Guidade visningar. Litteraturaftnar på SOL–centrum. Författarbesök på
Stadsbiblioteket. Filmvisning på Biblioteket Väster. Basarer, bokcirklar.
Vi har inte den hippaste scenen. Men vi har flest andel Joyce Carol Oates och
PO Enquist–titlar per capita i världen.
Claes Hylinger pratar om sufismen, den islamiska mystiken, och om ett besök
han gjort i Istanbul. Han pratar om hur han försökte hyra en båt och göra en
tur på Bosporen. Publiken spinner som en katt. Snart ska de gå hem och
dricka rooiboste.
Det är detta som är Lund, tänker jag. Det som bygger Lunds civilsamhälle.
Summan av tusentals trevliga litteraturaftnar och kammarmusikkvällar.
Min mellanstadielärare hade ett klistermärke på sin bil. "If
you can read this, thank a teacher", stod det. Bra slogan.
Men vem ska ha äran för vänliga, lärda, uthärdliga, kulturella Lund? Jo,
kulturtanten!