Lund är som Madonna och monopol

Linjär tid avser en bild av tidens förlopp som något som har en viss början och ett bestämt slut. Som en film.

Själva konceptet hänger nära samman med den judisk-kristna kulturen. Gamle kyrkofadern Augustinus, som levde på 400-talet, var till exempel en stor fan av den linjära tidsuppfattningen – något som då markerade ett tydligt avstånd gentemot antikens cykliska syn på historien.

Sedan dess har det linjära tankesättet blivit väl inarbetat, för att uttrycka det milt. Vi räknar åren. Skapelsen i början, yttersta domen i slutet. Som Michael Jackson. Comebacken känns långt borta.

Cirkulär tid däremot, är en annan femma. De gamla asarna höll sig med det, liksom buddhister, hinduer, azteker, mayaindianer och aboriginer med flera. Idén är förstås att allt upprepar sig, går i cykler. Som i naturen: vår, sommar, höst och vinter följer på varandra. Uppgång, stagnation, nedgång, återfödelse. Tänk Madonna, lika pigg nu som 1983. Varje ny platta blir en comeback.

Låt oss nu fundera på Lund. Det är ju en stad besatt av traditioner. Hela den akademiska världen – som nästan känns identisk med Lund – är som bekant cirkulärt präglad. Samma ritualer återkommer, årligen. Och aldrig känns väl det cirkulära rundare än dessa höstdagar, när hela akademin reser sig som en utmärglad grizzlybjörn efter vinteridet.

Och ta den efterhängsna refrängen om att ”det inte händer något nytt i Lund”. Nej, det är klart att det inte gör! Inte på det vanliga sättet i alla fall. En stad med cyklisk tidsuppfattning är inte den bästa grogrunden för entreprenörer. Och jag vet att det startades en del företag här på 1930-talet, men var de inte utbölingar som låg bakom de flesta?

Vidare har ju Lund lyfts fram som cykelstaden framför andra i Sverige. Låt mig säga: det är bara allt för sant.

Nu är inte det här så svårt att begripa. Inte om man känner sin historia. Jag menar, vad hände i Sverige år 1666, då Universitetet grundades?

Landet var äntligen på väg ut ur medel­tidens mörker och råttlort. Vi hade just slutat snyta oss i bordsduken och satt fart mot franska revolutionen. Vi skulle lämna det cykliska agrar-harvandet bakom oss och träda in i ett allt mer upplyst och framåt­blickande 1700-tal.

Då, som en containerlast cyklisk vedisk vishetslitteratur, landade Universitetet på oss arma Lundabor.

Denna rigida tvångströja, detta evinnerliga upprepande av höst- och vårterminer... systemet låste helt enkelt fast oss i den cykliska tidsuppfattning resten av Sverige lämnade bakom sig.

Nu kan det låta lite trist, det här med det cykliska.

Å andra sidan kanske det är det cykliska som är Lunds hemlighet. Vi lär ju ändå vara en av de bästa kommunerna att bo i – i ett av världens rikaste och mest jämställda länder.

Igenkännandet, bevarandet, återseendet – kanske är det mot den trygga fonden som det går bäst att tänka nytt?

Och möjligen är det det cykliska som gjort att vi sluppit rivningar i centrum och motortrafikleder på längden och tvären. Det finns en hel del som menar att det cykliska tänkandet – för att inte tala om de cyklande tänkarna – leder till en helt annan respekt för miljön än den linjärt inspirerade rovdriften. Hade vi haft natur i Lund hade vi säkert respekterat den, tror jag.

Så vad är väl Malmös flåsande skinnömsningar mot Lunds förnöjda återseende? Inte mycket. Lund står faktiskt inte stilla – det går bara runt. Och just nu, i terminsstarten, passerar vi ytterligare en gång monopolplanens gåruta.