Lund Rock City - rena tragedin

Eskil Fagerström.

Jag var på rockgala med lokala band i Stadsparken förra helgen. Det var kul. Kanske ännu ett bevis för vad man brukar säga: att det finns och alltid har funnits ett rysligt vitalt musikliv i Lund.

LUND.

Fast ...det där nog ett påstående som bör revideras. Okej, körlivet är vitalt. Corallerna, Corinterna, Castraterna, Caramellerna, Curredutterna, Crevaderna.

Men rocken? Det är en dyster historia.

Till att börja med var Lund så nedlusat av tradjazzdiggande studenter att ingen vågade börja med rock förrän 1964, då bandet The Boys drog igång. De vann för övrigt den sydsvenska uttagningen till Sveriges radios "Twistbandstävlingen", så de måste har varit rätt bra.

Nå, jag satt en eftermiddag på Lundasamlingen och gick igenom klipp om stans rockband de senaste 40 åren. Det var, kan jag säga, en bitvis skakande läsning, en stafett av grusade förhoppningar och brutala kraschlandningar.

Vad hände till exempel med Flavoured Soul? Någon som mins dem?

Åtta långhåriga män, varav fyra med helskägg, som spelade Blood, Sweat & Tears-inspirerad jazzrock?

Ändå är det bara 38 år sedan de var stekheta och fick spela i teve.

Och jazzrockgruppen Med Andra Ord? När de intervjuades 1976 hade just "Kenneth och hans synthesiser" kommit med i gruppen. Med Andra Ord var på gång. "Feelingmässigt funkar det redan", menade jazzrockarna.

Fast vad hade de för sin feeling och KEnneths synthar? Intet.

Ett annat exempel på tuffa uppvaknaden: hårdrocksbandet Grannen Klagar. 1981 hade de momentum. Och det trots att deras sångare just hoppat av, vilket säger en del. "Texterna är på engelska och handlar om kompisarna", förklarade de.

Om det hjälpte? Nej.

Rocklivet i Lund har alltid varit knallhårt. Ont om gig. Oförstående myndigheter.

Redan 1976 klagade Jan Sigurd - som då spelade elpiano i gruppen Kalebass - över villkoren. "Vi kan inte leva på vår musik", sa han.

Några år senare var det jazzrockgruppen Liljegröns existens som hängde på en skör tråd, sedan de blivit utslängda ur sin replokal på Lilla Tvärgatan. Kommunen hade då rekvirerat bandets replokal för att använda som äppellager. Ja, äppellager.

Så man kan förstå att Liljegröns sångare Jacob Nyman lackade ur. "Kulturen i Lund håller på att dö ut", var hans analys.

Samma kommunala tröghet drabbade rikskända sånggruppen Röda Bönor. 1976 (då det hände mycket, märker jag) fick bandet nobben av kommunstyrelsen på sin ansökan om 50 000 kronor i bidrag. Efter en sån motgång är det lika bra att lägga ner kampen.

Okej, ibland kan man förstå att det inte blev något av banden

Det gäller till exempel kombon Psykos som spelade "klassisk rock, inspirerad av Genesis". Och det gäller jazzrocktrion Zeus, som debuterade 1977 i Tunaskolans aula. Och då gjorde ändå deras trumslagare ett "fenomenalt solo i hårt tempo", enligt tidningen Arbetet.

Att trion Syndromerna fick det svårt kanske också var begripligt. "Större delen av musiken kommer till per telefon", avslöjade nämligen bandets låtskrivare Mimmi Persson i en intervju 1989.

För att inte tala om det frikyrkliga rockbandet Öken. De var inspirerade av Beatles, Toto och Fredag och vann Musik Direkt i Skåne 1990. Ökens texter handlade "mycket om människans egenvärde och att vi alla är lika mycket värda", enligt synthspelaren Andreas.

Inget ont i det, tvärtom. Men så mycket rockenroll är det ju inte.

Förresten, alla ni som undrade varför bandet The Sinners lade av. Ett frö till förklaring kan finnas i en intervju i Arbetet från 1986, där de redogör för sitt beslut att bära polisonger och rockutstyrsel - trots att det krävde ett högt pris.