”Lunds medeltida stadskärna” brukar framhållas som en av stans stora
tillgångar. Vilket den ju är, även om uttrycket faktiskt är lite
vilseledande. Ytterst få byggnader i Lund är äldre än 200 år.
Men låt gå för medeltida. Det klingar av Visby eller Siena. Antyder
traditioner, gemenskap och folkliv.
Samtidigt kommer man inte ifrån den pinsamma känslan av att Lund är … lite
trist. Och att något borde göras åt saken.
Till att börja med: Är det inte förbluffande hur vi i ett litet, trångt
centrum i en rik, expanderande kommun med 110 000 invånare kan ha så många
stendöda platser?
Några exempel:
Parken vid Lindebergska skolan. Bänkarna och planteringen söder om
tingsrätten. Hela stadsparken utefter Gyllenkroks allé. Samma park runt
Högevallsbadet. Bantorget. Krafts torg. Linnéplatsen. Parken bakom
Stadsbiblioteket. Den tragiska plana ytan utanför vårdcentralen Södertull
och arbetsförmedlingen. Planteringarna vid Bankgatan och Vårfruskolan.
Lundagård strax norr om Domkyrkan. Västra Stationstorget.
Så Lund är kanske det medeltida myllrets stad. Men lika mycket dödköttens
dystra dal.
Nu ska det förändras runt Arenan och invid Kung Oskars bro, i Stadsparken, vid
Saluhallen, i resterna av Margeretedals industriområde, på Brunnshög.
Arkitektritningarna är som alltid fyllda av stiliserade streckgubbar som
stormtrivs på nyanlagda grönytor och torg. Om de infinner sig i verkligheten
är mer ovisst.
Så visst, bort med bussarna och sätt in extra Lundakalas och ljusslingor i
träden. Heja. Men måtte också politiker, planerare och arkitekter skänka en
tanke åt att utveckla stadens existerande offentliga rum. Ta tillvara
tillgångarna på ett smartare och mer ekonomiskt sätt.
Varför inte en permanent utomhusscen på Krafts torg? En bakre entré till
stadsbiblioteket? Gör något kul av passagen mellan Botulfsplatsen och
Skomakaregatan! Riv muren mellan Martas kafé och Linnéplatsen, liksom
planket runt fontänen i hörnan Sankt Petri kyrkogata–Bytaregatan. Kanske en
lekplats på Tegnérplatsen? Ett kiosk-kafé på Clemenstorget.
Små och rätt billiga grepp hade kunnat göra stor skillnad, tror jag.
Det finns förvisso platser i centrum som fungerar. Stortorget, Kungs-gatan,
Knut den stores torg, Klostergatan, Lilla Fiskaregatan, Domkyrkans sydsida
och södra Bangatan med sina uteserveringar är några exempel.
Gemensamt för dessa platser är att de äger den kvalitet som får människor att
söka sig till stadskärnor: andra människor. Sådant vi betalar dyrt för att
åka och uppleva på utlands-semestern.
People-watching är ett av mänsklighetens viktigaste och äldsta nöjen. Och för
att en plats ska bli attraktiv för denna aktivitet behövs det just folk – av
olika sort, på stora delar av dygnet. Samt något som får dem att stanna upp.
Hur svårt kan det vara?