Lund nördigt mest på avstånd

Det sägs också att huset av denna anledning gavs extra stadigt konstruerade våningsplan. Geologernas stensamlingar vägde nämligen så mycket att en ordinärt dimensionerad kåk skulle kollapsa under tyngden av all insamlad gnejs och granit.

Sägs det. Det låter om inte sant, så i alla fall sannolikt.

Nu har geologerna dragit vidare, i viss mån från stensamlandet och definitivt från sin extrasolida byggnad. In har zoologerna flyttat, vilket har gjort att korridorerna numera är inredda i en slags global storviltjägarstil. Myskoxar, jättegnuer, vattenbufflar, okapi, eland. En örn med julglitter finns också att se i en korridor.

Här finns dessutom Zoologiska museet, numera öppet endast efter överenskommelse och efter erläggande av en av Lunds (om inte landets) mest rimliga entréavgifter. Tio kronor för de stora, fem kronor för de små.

Det är inte mycket. Inte med tanke på vad som finns att se där inne. Jag tänker då främst på en ökänd missbildad kalv i formalin med två huvuden, vilken har hemsökt mig i mardrömmar sedan besöket i femte klass år 1983.

Sedan dess har jag skådat både Michelangelos Pietà och Giottos fresker i Assisi. Minns dem knappt. Inte jämfört med kalvjäveln i alla fall. En upplevelse för livet.

För något år sedan skulle jag intervjua en forskare i huset. Cell- och organismbiologi, tror jag hennes ämne var. Så gick jag fel och hamnade i massa mörka korridorer.

Från väggarna grinade djurkranierna mot mig. I montrar stod spritlagda kakaduor, skivade griskultingar och fastnaglade fjärilar.

Jag började tänka på kalven förstås. Som jag alltså sett en gång, men inte alls önskar att se igen. Jag fick bita ihop, stirra i golvet och lyckades till slut komma ut i något trapphus, helt utan djurlik.

I torsdags var jag där igen. Ännu ett av dessa gyllene tillfällen till insupande av lärdom Lund vimlar av: ”Embryology of the oldest fossil metazoans”. Ja, så hette föredraget.

Ni vet väl att alla föreläsningar på Universitetet är offentliga? Bara att drälla in och lyssna alltså. Gör det!

Kanske var det det urnördiga som lockade mig dit. Fossila embryon. Hur smalt är inte det ämnet, tänkte jag. Värdigt en krönika.

Fast som så ofta med forskning: nördigt är det mest på avstånd. När man väl sitter där och lyssnar och så smått börjar ana vad det handlar om försvinner töntigheten.

För fatta detta: Idag kan man synkrotronljusröntga ett en millimeter stort och två miljarder år gammalt fossilt ägg från en flodslänt i Sibirien och därmed, för första gången, se hur några av de tidigaste levande organismerna på jorden såg ut. Innan de ens var födda!

Grymt.

Stefan Bengtson, synnerligen välmeriterad professor i paleozoologi vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, var det som föreläste och visade makalösa animerade bilder av innandömet av urdjurs-embryon.

Och så tänker jag att sådant här är nästan det bästa med den här stan. Stensamlingar, myskoxskallar, synkrotronljus och två miljarder gamla fossilägg

i genomskärning. Eller ”Sexualupplysningsfilm i Sverige under 1900-talet”, som är temat för en föreläsning på SOL-centrum på torsdag. Bredd och djup i skön förening.

”Only in America”, gastar boxningspromotorn Don King emellanåt.

Bara i Lund, säger jag.