Lyckligt slut ett måste även i verkliga livet

Rio de Janeiro. Det var möte i bostadsrättsföreningen Muirapiranga i Flamengo, Rio de Janeiro.

Mitt första möte sedan jag lyckades köpa en trea i det kulturminnesmärkta huset. Ja, faktiskt, mitt första bostadsrättsmöte överhuvudtaget. I Malmö bodde jag alltid i hyresrätt. Femton år på Gyllenpalmsgatan, mitt på Gamla Öster, i ett av HSB:s generösa betonghus.

– Kära bostadsrättsinnehavare, inledde ordföranden i föreningen, en före detta armékapten och kavlade upp skjortärmarna.

– Välkomna till detta extrainkallade möte!

Jag satte mig lydigt med block och penna i knäet (man vill ju göra ett seriöst intryck första gången) och undrade vad som var på gång. Alla var tysta och iakttog en man som hetsigt vandrade fram och tillbaka i garaget. Till slut kunde han inte hålla sig och riktade blicken mot en av grannarna.

– Din jävla kossa!

Uttalandet förlöste övriga grannar som genast började häckla paret som bor i lägenhet 108:a på bottenvåningen. I förra månaden stämde paret föreningen på 50000 kronor för att någon slängt ned skräp på deras lilla terrass. Sedan dess har det rått upprorsstämning i bostadsrättsföreningen Muirapiranga.

– Kossa!? Ska du säga som lever ihop med en hund! Varför bor du inte med en kvinna, undrade ”kossan” från lägenhet 108:a och försökte antydda att han inte var heterosexuell.

Att bostadsrättsmöten är vilda tillställningar i lugna Sverige är vida känt. Det blir lätt så när den enkla medelklassen plötsligt äger någonting och får rätt att rösta. I Brasilien är det än värre.

Har du lyckats köpa en bostadsrätt agerar du som en godsherre. Bråk i bostadsrättsföreningar är så klassiska att de ständigt ingår som intrig i landets berömda såpoperor.

I den nyss avslutade teveserien ”Paraíso Tropical”, som trollbundit hundra miljoner tittare de senaste åtta månaderna, bråkade en före detta ordförande med den aktuella om vem som hade den bästa administrationen av ett bostadshus i Copacabana. Grälet mellan de två damerna, den ena modern, den andra traditionell, delade upp befolkningen i två läger.

Ända fram till sista avsnittet.

Plötsligt inträffade det som alltid sker i Brasilien och som gör landet så vitt skilt från övriga Latinamerika.

De försonades och blev bästa vänner.

Detta brasilianska psyke att aldrig våga dra motsättningar till sin spets har fått ett eget uttryck i portugisiskan ”Tudo acaba em pizza e samba”, vilket fritt översatt betyder att ”låta allt rinna ut i sanden”. Någon köper en familjepizza och sätter på en ljuv samba för att släta över det hela.

De som nyss bråkat och kallat varandra kossor och bögar stod nu lugnt och samtalade.

Min väninna skyller på såpoperornas inflytande.

– Vi brassar måste ha lyckliga slut. Så är det bara.