ANALYS: Serberna vässar klorna

WARSZAWA/BELGRAD/PRISTINA. Några sockerbagare i huvudstaden Pristina har bakat en jättelik tårta på ettusen kilo till 25000 tårt- och frihetssugna kosovoalbaner. Den röda albanska flaggan med den svarta dubbelhövdade örnen uppges vaja överallt. Kartor med alla nya gatunamn finns redan till salu: Bill Clinton, Bob Doyle och UCK, den kosovoalbanska befrielserörelsen.

Belgrads attityd är oförändrad: ett självständigt Kosovo kränker Serbiens suveränitet och territoriella integritet, strider mot internationell lag och ökar instabiliteten på Balkan. Till stöd för sin hållning har Serbien stormakterna Ryssland och Kina men också några EU-länder med Cypern och Spanien i ledningen.

Varje serbiskt ministerium har fått order om hur den revolterande provinsens självständighet kan saboteras. Det nationella säkerhetsrådets lista över motåtgärder som Serbien kan komma att vidta innehåller:

Diplomatiska förbindelser bryts eller nervärderas med länder som godkänner Kosovos självständighet.

Serbien vänder sig till Internationella domstolen i Haag.

Serbien stänger av el- och vattenförsörjningen till Kosovo, redan i dag är dricksvatten och el bristvaror i Kosovo.

Polis, tull och säkerhetsorgan godkänner inga som helst dokument (allt ifrån personliga pass till bilarnas registreringsbevis) utfärdade av det oberoende Kosovo.

Gränsen mellan Serbien och Kosovo stängs helt, ett hårt slag för Kosovo som är starkt beroende av varor från Serbien.

Även om ett fritt Kosovo godkänns av EU och USA är det en villkorad och begränsad självständighet. Precis som Bosnien styrs av en ”hög representant” blir den nederländske diplomaten Pieter Feith EU:s och FN:s företrädare i Kosovo. Hans maktbefogenheter är omfattande.

Ur kosovoalbanernas perspektiv är sedan länge frigörelsen från Serbien både målet och medlet för att uppnå demokrati och välfärd. Eller som Veron Surroi, en av Kosovos mer kända politiska profiler, en gång uttryckte det: ”Även om Serbien valde Moder Theresa till president skulle kosovarerna inte acceptera Serbien som sin stat.” Att Kosovo har Europas lägsta bildningsnivå, högsta mordstatistik och femtioprocentig arbetslöshet är i Pristina sekundära frågor.

I Belgrad saknas en självrannsakan om hur illa serber behandlat Kosovo, framför allt under Slobodan Milosevic. I dag är rollerna ombytta. Diskrimineringen mot andra folkgrupper i Kosovo är total. I en rapport från Minority Rights Groups (2006) heter det om Kosovo: ”Ingenstans finns det så många etniskt rena städer och byar i en så liten provins. Ingenstans finns det en sådan fruktan hos så många minoriteter för att de ska bli förföljda”.

Att kosovoserber säljer sin mark och flyttar därifrån skyller Belgrad på FN och Kfor, den internationella styrkan på 50 000 man under Natos ledning.

Kosovonotan för det internationella samfundet beräknas sedan konflikten 1999 ligga på 200 miljarder kronor. De svenska insatserna har hittills kostat sju miljarder kronor, det svenska stödet via FN, EU och OSSE är då inte inräknat.

Staden Mitrovica i norra Kosovo blir en stat i den nybildade staten Kosovo. Söder om floden Ibar bor kosovoalbanerna, norr om floden serberna. Bron bevakas dygnet runt av mestadels franska Kfor-soldater. Ibar fungerar som en Berlinmur. Norra Mitrovica är ett område helt under Belgrads kontroll och blir Serbiens alibi att Kosovo inte alls är förlorat.

Hur många serber som finns kvar i Kosovo är okänt. I Pristina rör det sig om ett par hundra, i hela Kosovo drygt 100000.

Serberna bor i enklaver. ”Ett finare ord för ghetton”, som en serb en gång sa till mig, där alla albanska namn är utplånade. I staden Gracanica finns en gatan uppkallad efter Ratko Mladic.

Inom ett enda område fungerar samarbetet mellan serber och kosovoalbaner nästan friktionsfritt: inom maffian.