Mitt möte med Karadzic

Jag gick ner tvärgatan mot universitetet för att se om graffitin med meterhöga, kyrilliska bokstäver fanns kvar. Den anonyma hyllningen ”Karadzic och Mladic serbiska hjältar” var borta, huset hade helt enkelt rivits.

Inte i en enda bokhandel låg någon av Karadzic böcker, inte ens bästsäljaren Nattens mirakulösa krönikor utbjöds till försäljning. I stället såldes överallt i höga staplar en kokbok med Titos bästa recept. Karadzic teaterpjäs ”Situationen” spelades inte längre.

Allt detta, det inser jag nu, var svalor inför sommaren. Karadzic frånvaro var inte ett resultat av något kulturellt dekret eller politisk toppstyrning. Det var helt enkelt den berömda tidsandan.

Nu är Radovan Karadzic tillfångatagen, gripen på det olycksbådande trettonde året. Olycksbådande för honom, inte för människorna på Balkan.

Hårig som en Esau och mager som enherrcykel är Karadzic oigenkännlig – var han inte påfallande lik Saddam Hussein? DNA-testet bekräftade hans identitet, den man som de senaste åren kallat sig Dragan Dabic är verkligen Radovan Karadzic.

Läkarna på häktet som undersökte den misstänkte krigsförbrytaren säger att han är frisk. Själv säger Karadzic ingenting. ”Han utnyttjar sin juridiska rätt att tiga”, meddelar advokaten Svetozar Vujacic. En gång intervjuade jag Radovan Karadzic, det var innan han blev myten och legenden Radovan Karadzic.

Kriget i Kroatien hade precis brutit ut.

I Sarajevo stötte jag på en gammal bekant, en jugoslavisk korrespondentkollega från åren i Moskva.

– Du måste intervjua ledaren för det serbiska partiet, uppmanade mig min kollega.

Sagt och gjort. Sedan tretton år har jag knappt vågat erkänna det. Han gav ett sympatiskt intryck. Hans engelska var betydligt bättre än min serbiska så språkvalet var givet.

Vi kallpratade om USA där han vistats ett par år. Jag minns inte så mycket av intervjun, som för övrigt aldrig offentliggjordes.

En fras upprepade Karadzic gång på gång: ”Om kriget kommer till Bosnien bryter helvetet loss.”

Vem kunde då ana att i det helvetet skulle sagesmannen spela djävulens roll? Han strök gång på gång handen genom den bångstyriga kalufsen. Det var mitt på dagen och redan började den svarta skäggstubben att krypa ut ur sina gömda vrår.

Serber jag talade med hävdade att Karadzic var en god poet. ”Hans språkbehandling är imponerande med en ren serbiska utan förgiftning av främmande ord”, sa en.

Nu får vi aldrig veta om Karadzic är en god författare, massakern i Srebrenica hindrar all litterär tolkning. Därför skriver alla journalister, också de som inte kan läsa serbiska, att han är en ”amatörpoet” med”hemsnickrad poesi”.

Själv tycker jag att det är mer utmanande, mer förvirrande om goda författare också kan vara massmördare. Jag tror inte ett dugg på Karadzic när han i en av sina böcker skriver: ”Jag är en fridfull person, jag är oskyldig, jag är en människa som tror på Gud.”

Det är säkert lögn. Fördelen med en skrivande skurk är att åren i Haag förhoppningsvis kommer att användas till bokskrivande, till berättelsen hur Karadzic levt under alla de tretton åren på flykt.

Jag kommer i alla fall att läsa en sån bok, han är trots allt Europas egen Saddam Hussein. För alla dödades och lemlästades skull skulle jag läsa boken.