Är dödshjälp barmhärtigt eller rätt och slätt mord?

Familjens hem är fullt av foton på Eluana före tragedin. Eluana som åker skidor. Eluana som provar hattar. Eluana med sin mamma. Hon har ett vackert ansikte och ett brett, varmt leende. Hon är en tjugoårig kvinna med hela livet framför sig.

Varför skulle just hon drabbas? Hon, som sade till föräldrarna att det sista hon ville var att bli liggande medvetslös i en sjukhussäng, år ut och år in, som en grönsak?

Just därför att hon sa det har de i åratal kämpat för att deras dotter ska få dö. De har drivit sin kamp ända till högsta domstolen.

I oktober fick de rätt. Dödshjälp är förbjudet i Italien, men domstolen motiverade sitt beslut med att en sjuk människa har rätt att bestämma över sitt eget liv. Staten kan inte tvinga någon till behandling.

Därmed verkade dramat äntligen löst. Men Eluana lever fortfarande. För på andra sidan floden Tibern ligger Vatikanstaten, och påven och hans regering kan inte acceptera domen.

Bara Gud dömer över liv och död. Ingen katolsk läkare har rätt att avbryta Eluanas behandling. Det är mord me­delst tortyr. Att vägra en människa mat och dryck är en fruktansvärt grym handling, även om hon ligger i koma.

Nunnorna på kliniken där Eluana vårdats vill naturligtvis inte ha med hennes död att göra. Men det vill ingen annan heller.

Italien är fullt av katolska läkare som på grund av sin tro har rätt att vägra att utföra aborter, skriva ut preventivmedel eller på andra sätt handla i konflikt med sin övertygelse. Dessutom har den italienska välfärdsministern ingripit och går emot högsta domstolens beslut.

Efter drygt tre månader har Piemontes guvernör nu ingripit i familjens lidande. Hon erbjuder Eluana plats att dö på ett av regionens allmänna sjukhus. Kyrkan svarar omedelbart med nya predikningar om att Guds lag går före männi­skornas. Och guvernören replikerar argt att Italien inte är en republik som styrs av ayatollor.

Man kan kritisera Vatikanen för deras inblandning, men man kan inte bortse från det moraliska dilemmat. Det som komplicerar just det här fallet är att Eluana bara är djupt medvetslös. Hennes kropp fungerar.

Personligen tycker jag att det ska vara juridiskt möjligt att avsluta en svårt sjuk människas lidande om han eller hon uttryckligen ber om det.

Men skulle jag klara av att ge en kär vän eller anhörig tabletten eller sprutan som dödar, att ta bort respiratorn eller sonden, även om jag har full respekt för hans eller hennes vilja att dö? Kan man kräva det av en läkare?

Är dödshjälparen barmhärtig och empatisk, eller rätt och slätt en mördare?

Eluanas föräldrar rubbas inte en millimeter av prelaternas ord. De hoppas att det finns en läkare på sjukhuset i Piemonte som har modet att utföra den handling som ger Eluana frid, men som i många katolikers ögon förvandlar både läkaren och föräldrarna till bödlar.

Frågan är hur kyrkan reagerar när Eluana ska begravas. 2006 förvägrades den 60-årige totalförlamade Piergiorgio Welby en katolsk begravning därför att han offentligt hade begärt och fått dödshjälp.

Eluana kan inte be om att få dö. Hennes föräldrar tolkar hennes vilja. Vem bär då ansvaret? Föräldrarna? Högsta domstolen? Eller läkaren som förr eller senare tar bort sonden som håller Eluana vid liv?