– BASTAAAAAAAAA!
– Om ni inte slutar ringer vi till polisen!!
– Brutti str-i. (okvädingsord)
Tyvärr var en av kvinnorna undertecknad. Skådespelet utspelades sig på vår
gård häromnatten och föremålet för vår ilska var människorna på den
avundsvärt vackra terrassen med utsikt över Colosseum, som festade för fulla
muggar.
De skrålade, sjöng och dansade till mycket hög musik, utan att ta någon som
helst hänsyn till omvärlden. Det var söndag och midnatt. Det stora flertalet
invånare i kvarteret stiger upp tidigt på måndagar för att följa barn till
skolan och sedan ge sig i väg och knega för sitt uppehälle.
– Jag ska köpa ett hagelgevär. Nästa gång skjuter jag, muttrade grannen, som i
vanliga fall är en mycket fredlig typ.
Efter överläggning i trappan kom vi överens om att ringa till polisen allihop,
en efter en. Och slutligen kom de och återställde friden som en gång
härskade varje kväll i vårt trivsamma kvarter.
Nästa morgon går man till jobbet, pittögd och fetthårig och, framförallt,
förbannad. Tröttheten beror inte så mycket på sömnbrist. Det handlar mer om
nervös anspänning och den hemska känslan av vanmakt som de flesta italienare
känner, praktiskt taget varje dag.
Jag kan ingenting göra. Runtomkring mig rämnar mitt land, min stad, mitt
kvarter. Jag har fullständigt klart för mig varför det händer, men jag kan
bara stå här och se på. Ingen hjälper den som är snäll, hederlig och ärlig.
I den italienska djungeln vinner alltid de arroganta, de sluga och
ohederliga.
Och framförallt vinner businessen. Varje gång en affär stänger i min stadsdel,
öppnar en bar eller restaurang. Det är så fruktansvärt mycket turister i
Rom, att alla näringsställen har en god chans att överleva.
Många har för säkerhets skull börjat med inkastare. Den intet ont anande
turisten kommer strosande och finner sig plötsligt sittande vid ett dukat
bord, med servett under hakan och en tallrik rykande, dålig pasta framför
sig. Riktigt hur det gick till vet han inte. Nu kommer det en knubbig tant
och sjunger O Sole Mio med magstöd och energi och efter henne en liten gubbe
som tar betalt.
Det här är den mer pittoreska bilden av situationen. Men faktum är att
turismen håller på att förstöra Rom, på samma sätt som den redan har krossat
Venedig och Florens. Urgamla kulturstäder klarar inte hur många besökare som
helst. Ännu mindre i kombination med de vilda kapitalistiska krafter som
släpps lösa när italienska småföretagare vädrar morgonluft.
Turister är till för att skinnas och innerstadskvarteren för att bilda kuliss
till rovjakten. Folk hyr ut sina flotta takvåningar till fester och
rajtantajtan för att maximera vinsten. Sybehörsaffärer blir cocktailbarer
och gamla tryckerier diskotek, även om de ligger i vanliga bostadshus.
Ägarna mutar sig hela vägen genom den byråkratiska snårskogen för att kunna
arbeta ostört. Om de får en stämning på halsen tar det i genomsnitt sex–tio
år för fallet att komma till domstol.
Det har de råd med.
Under tiden står de vanliga hyggliga romarna på sina balkonger i nattsärk och
skriker.