Charmören har tappat kontrollen

Silvio Berlusconi har fortfarande mycket goda opinionssiffror. Men tre aktuella frågor har bragt honom ur fattningen och förvandlat honom från en brett leende landsfader till en vibrerande vulkan på gränsen till utbrott.

Han är ursinnig över den nyss publicerade motiveringen av domen mot en känd engelsk advokat som ska ha ljugit om premiärministerns offshoreföretag i utbyte mot 600 000 euro. Han plågas av uppståndelsen kring sin frus begäran om skilsmässa. Och han kan inte handskas med de ständigt nya avslöjandena om Noemi Letizia, flickan på nyss fyllda 18 som misstänks vara Berlusconis Lolita. Dagstidningen La Repubblica publicerar så gott som dagligen tio frågor om henne som den kräver att Berlusconi ska svara på.

En rad viktiga frågor ropar efter lösningar. Vilken politik ska regeringen tillämpa för att få igång Italien ekonomiskt? När ska de tusentals hemlösa efter jordbävningen i Abruzzerna få nya hem? Hur ska Italien bygga upp sitt förtroende internationellt inför det stundande G8-mötet i Aquila?

Men den politiska debatten handlar typiskt nog bara om Berlusconi. Italien framstår som ett kulissland i en dokusåpa, där härskarens intima sfär ständigt inkräktar på den offentliga.

Skådespelet nådde sin kulmen förra veckan, på det mäktiga italienska industriförbundet Confindustrias högtidliga årsmöte. Organisationens ordförande bad Berlusconi att använda det enorma stöd han har i landet för att genomföra de reformer som är nödvändiga för att leda landet ur den ekonomiska krisen.

När Berlusconi stiger upp på scenen inleder han med att kalla henne för kalaspingla.

Företagarna skruvar på sig i stolarna.

Resten är en harang om kommunistiska domare som vill förgöra honom på grund av klasshat och avundsjuka. Om ett parlament som lika gärna kan läggas ner, eftersom det är lättare att göra revolution än att genomföra reformer i Italien. Om att det krävs mod i hårda tider.

Silvio Berlusconi har inga konkreta politiska svar att komma med. Stämningen i salen är spänd. Applåd­åskorna uteblir. Premiärministern går tillbaka till sin plats på första parkett och torkar sig i ansiktet, medan fotograferna klickar frenetiskt.

Men vad är det där? Instucken i näsduken sitter en pudervippa med brunkräm på.

Silvio Berlusconi blir varken en bättre eller sämre politiker för att han sminkar sig. Men bilden är en symbol för ytligheten och skenbarheten som omger mannen och politikern.

Varför stiftar han lagar som ger honom juridisk immunitet, om han inte har något att dölja? Varför snärjer han in sig i lögner i stället för att klargöra sitt förhållande till Noemi Letizia?

Med pudervippan i handen och utan politiska argument framstår Silvio Berlusconi som en patetisk äldre herre med dåligt omdöme, som inte ens kan bemöta sina trognaste väljare – de italienska företagarna – och som måste omge sig med purunga flickor för att känna sig viril och manlig.