Kan Carmen väcka den heliga vreden?

Vid La Scalas emotsedda säsongspremiär den 7 december går den röda sammetsridån går upp för Bizets Carmen. La Scalas intendent Stephane Lissner och den gästande chefsdirigenten Daniel Barenboim har gjort ett mycket vågat val. Det måste bero på att de inte är italienare.

Valet av Carmen är en utmaning mot den förhärskande kvinnobilden i Italien. En minoritetshjältinna som inte ens fruktar döden för att leva ut sin dröm om självförverkligande och frihet.

Sicilianskan Emma Dante står för regin, och huvudrollen gestaltas av den georgiska mezzosopranen Anita Rachvelishvili, 25 år gammal.

Kanske kan konsten tända den heliga vrede som inga övergrepp, vare sig fysiska eller psykiska, tycks kunna väcka i de italienska kvinnorna anno 2009. I Silvio Berlusconis Italien är kvinnoförtryck och -förakt en galopperande farsot. Exemplen är många, även från högsta ort. Ett av de grövsta var när premiärministern i tv nyligen tystade ner oppositionspolitikern Rosy Bindi, med en kommentar vars andemening var att hon är för ful för att ha rätt att uttala sig.

Lyckligtvis är Rosy Bindi en kvinna med fattning. Det gick så fort att man knappt såg skuggan av förnedring som drog över hennes ansikte. Sedan svarade hon samlat:

”Herr premiärminister. Jag är inte en kvinna som står till ert förfogande” (Sono una donna che non è a sua disposizione).

Uttalandet är svårt att översätta till svenska men är mycket starkt på italienska. Rosy Bindi markerade att henne utseende och kön bara angår henne själv.

Efteråt började någonting röra på sig bland de italienska kvinnorna. En grupp intellektuella skrev ett öppet brev i dagstidningen La Repubblica och uppmanade sina medsystrar att ta strid mot manschauvinismen. Några hundratusen svarade, de flesta vänsterorienterade. I detta polariserade land där de två politiska lägren älskar att hata varandra, kan inte ens kvinnofrågan drivas gemensamt.

Så vad hände sedan?

Ingenting. Någon helig vrede blev det aldrig frågan om, bara en hastigt slocknad gnista. På 1970-talet var de italienska feministerna bland de tuffaste i Europa. Men när man talar med dem nu, säger de att de har gjort sitt och anklagar de unga kvinnorna för att ta deras tidigare erövringar för givet.

Måhända beror det på att de har fått den berlusconianska tv-estetiken med modersmjölken. Där erbjuds inga andra kvinnliga förebilder än ständigt leende, livs levande Barbies i bikini.

Det är en modell som dock har visat sig framgångsrik. Italienskvinnliga jämställdhetsminister har ett sådant förflutet, liksom en av de nya EU-parlamentarikerna från Berlusconis parti.

Och ändå blir många kvinnor arga när de anklagas för att vara passiva. Vi organiserar debatter i de här frågorna, säger de. Vi har en grupp på Facebook.

Den nya kommunikationstekniken i all ära, men ibland räcker det inte med att bara klaga elektroniskt. Demonstrationer är ett gammalt och beprövat verktyg för att synas och höras.