Jag har flyttat minst femton gånger i mitt liv och varje gång tycker jag mig
ha kastat tonvis med gamla saker från slitna badhanddukar till för små skor
och gamla biobiljetter. Följaktligen borde jag numera ha det glest i
lådorna.
I stället är det precis tvärtom.
Endast med stor svårighet lyckas jag pressa igen mina lådor, och i garderoben
trasslar galgarna in sig i varandra i brist på utrymme. Man får kämpa som en
tiger med för korta framben för att få loss det plagg man för dagen
favoriserar.
Det hela är varken mer eller mindre än ett mysterium.
Hos er ser det med all säkerhet inte ut på det viset, men ni kanske kan
föreställa er hur det är hos mig. Här behövs kontinuerlig röjning, det står
utom all tvekan.
Det är bara det att det är så oändligt tråkigt.
Finns det något gråare och mer oattraktivt än att sortera tröjor och gå igenom
gamla kvitton? Min uppfinningsrikedom når nya höjder när det gäller att
hitta undanflykter från sådana aktiviteter.
– Vad gör du i dag? undrade en vän som ringt upp en mulen tisdag.
– Inget särskilt, faktiskt.
– Har du ingen låda som du kan städa i? frågade hon. Det är vad jag håller på
med. Mina barn ska inte behöva ta hand om min skit efter mig.
Så sant, så sant. Varför överlåta detta trista jobb till sina älskade
arvingar? Så gemen kan man ändå inte vara.
Så jag startade en sextonde röjning med föresatsen att lägga all
sentimentalitet åt sidan och slänga allt som inte hade intresserat mig det
senaste året.
Morfars gamla värdelösa mynt gick först. Dem har jag inte ens kastat en blick
på sen 1970-talet.
Inte anade jag att jag ägde sju par svarta jeans. Och var i hela världen
kommer alla dessa strumpor ifrån? Jag kan inte minnas att jag har köpt dem.
När jag stod där, om inte i rök så i alla fall i damm, ringde en annan god
vän:
– Vad gör du i dag?
– Jag städar i lådor och skåp, svarade jag (och kände mig oerhört självgod).
Mina barn ska inte behöva ta hand om min skit efter mig.
– Nämen, har du redan börjat döstäda! sa hon. Är det inte lite tidigt?
Döstäda.
Jaså, det var det jag höll på med.
Jag var på vippen att lägga ner lådröjet omedelbart.
Men jag hann inse att man ju aldrig vet när klockan klämtar eller när man får
den berömda blomkrukan i skallen, så jag fortsatte att gräva bland gamla
grejor.
Fast det kändes, av nån anledning, mindre angeläget. Så jag la av rätt snart.