Ja, inte för att han på nåt sätt var vår. Han var min dotters, men hon hade
på nåt mystiskt sätt blivit vuxen och försvunnit ur synfältet, utomlands.
Katten satt kvar.
Han inte bara satt; han krävde uppmärksamhet. Mer och mer. Till slut
dominerade han hela hemmet.
När han hade besökt lådan vrålade han:
- Färdig!
Jodå. Fast på kattspråk. När han tyckte att maten dröjde några minuter
vrålade han:
- Mat!
Nädå, det lät inte likadant.
Han bets, dessutom. Mest i min hand.
Det fanns de som påstod att det berodde på att jag smekte honom på fel sätt.
Fanken vet. Det blev i alla fall en del besök på vårdcentralen. Ont gjorde
det också.
Men kisse var, trots allt, Kisse. En del av vårt liv.
Så en dag var hans sista dag kommen.
Vi följde honom så långt vi kunde och planterade en forsythia vid graven
nära stengärdsgården där han brukade sitta och glo på solnedgången.
Aldrig mer katt, sa vi trosvisst i sorgen. Aldrig mer djur.
Det gick ett tag. Och sen visade det sig bli outhärdligt.
Ingen svans som svepte runt dörrknuten.
Ingen tiger som jagade småfåglarna.
Ingen varelse som krävde den stora kärleken av oss båda.
Vi insåg att vi behövde en djurdimension i vårt liv. Det var liksom för
kyligt utan.
Det blev Stella. Stella är Kisses motsats. Han var en marmeladfärgad
långhårig machojätte - hon är en mörkgrå, korthårig miniflicka.
När hon kom från Katthjälpen var hon mycket blyg och smal och åt nästan
ingenting.
Efter hand har hon börjat bete sig mer och mer som Kisse.
Hon pratar hela tiden, skriker på mat i timmar och väcker oss ohemult tidigt
på morgnarna.
Hon dominerar hemmet, med andra ord.
Bits gör hon däremot inte. Det gör inte fina flickor.
Vrålar gör hon inte heller. Hon låter mer som ett litet lamm som försöker
säga bä.
Djur ska man inte ha.