Den lät som den gjorde i min barndom, och återigen stod jag där med en
päronglass vid telefonkiosken på S:t Pauli Kyrkogata.
När som helst kan jag höra fraset av min sidenkjol under familjemiddagen när
min pojkvän hade tagit studenten. Det är ett förvånansvärt starkt ljud,
vilket möjligtvis kan förklaras av att det var ganska tyst runt bordet för
övrigt.
Än högre hörs skriket från bilbromsen när jag och samme pojkvän körde bil på
smala bergsvägar mellan Sevilla och Málaga. Bilen kom i sladd och for som en
vante på vägen mellan stupet på ena sidan och bergväggen på den andra. Efter
en evighet, eller om det var tio sekunder, landade vi i diket framför
bergväggen.
Därför lever jag i dag, fyrtio år senare.
Och allra högst ljuder mitt barns skrik när hon föddes, det som först inte
kom. Hon föddes blå och tyst, förlossningsläkaren skyndade ut med henne, och
jag tänkte: nu upphör allt.
Sen kom skriket, och jag visste att hon skulle leva.
Jag hör rätt ofta klockorna från alla Roms kyrkor, som jag gjorde en natt för
längesen när jag var mycket ensam och inte kunde somna.
Ibland blandar de sig med domkyrkans i Visby en iskall vinternatt när det
också var mycket mörkt.
Det fanns ett ljudprojekt i radion en gång där lyssnarna fick skicka in ljud
som de tyckte om. Det var nattliga stormar, dunket från en fiskebåt, vrålet
från tävlingsbilar på Le Mans och, givetvis, spinnande katter.
Är det nån mer än jag som minns klingelinget från 3:ans spårvagn när den
passerade Bell Stenbergs gardinaffär vid Triangeln? Eller ekot i Mellersta
Förstadsskolans gymnastiksal när fröken visslade i pipan och ropade:
– Ställ upp på två led!
Minnen och musik vågar man nästan inte tala om. Redan de två första takterna
på Sonny Rollins ”My Favorite Things” rymmer större delen av min ungdom.
Och finns det mistlurar än, de som tjöt för att varna skeppen i dimman?
– Havet kallar, sa min vän med dramatiskt darr när de ljöd från Öresund.
Ibland frågar sig hemmafilosofen vilket som vore värst: att inte se eller att
inte höra. På den frågan finns inget objektivt svar. Men för mig är det är
svårt att föreställa sig livet utan ljudet av ett barns första skrik, vågors
kluckande eller tonen från en saxofon som Sonny Rollins.