Och så vacklade jag omkring i mammas alldeles för stora guldskor med höga
klackar.
Jo, det var nog där jag blev fast.
Sen följde en livslång räcka skor som har kantat alla mina olika
garderobsväggar.
Nej, jag är inte skofetischist, men jag älskar skor. Det är en kärlek som
dessvärre inte alltid är besvarad. Den möts inte sällan med kläm, skav och
för litet tåutrymme.
De första skor jag minns (eller har blivit hjälpt att minnas) var ett par röda
morgonskor, som slog ut alla andra klappar en jul i min barndom.
Därefter erinrar jag mig ett par utomordentligt märkliga svarta snörskor med
neonskärt ovanläder som jag föll för i nedre tonåren men nästan inte vågade
visa mig offentligt i.
I början av1960-talet kom dixieskorna med traktorsulor, så stumma att man fick
evigt förhatliga knölar på ovanfoten. Men den gången kunde man inte leva
utan dem.
Och de handsydda dojorna från Siena, som nu har dukat under av regn och
långpromenader, designerskorna från London med rem om vristen, som
fortfarande står närmast oanvända i block, de gräsgröna sandaletterna från
Spandau utanför Berlin, som man enbart kan ha till svarta kläder.
För att nu bara nämna några få par.
Och så stövlarna. Alla dessa stövlar som jag låtit mig förföras av genom åren:
de ljusbruna i mocka som jag pratade med George Harrison i, de metallskodda
cowboystövlarna från Baton Rouge, som endast bör bäras inom USA:s gränser,
de svarta från Paris som, i efterhand märkligt nog, visade sig vara alldeles
för vida i skaftet.
Och nu senast: dem som jag köpte i slutet av förra året. De är de vackraste
jag ägt. Men, tyvärr, en söm i fodret skaver å det grövsta på fotknölarna.
Man får lida och hoppas att skavet ger med sig. Och så får man köpa ett par
Ecco för att kompensera tassarna, vilket man ju mer än gärna gör.
Mammas guldskor bor fortfarande i garderoben. Jag hade dem på mig på mitt
bröllop. Ni vet, man ska ju bära "something old, something
new, something borrowed, something blue". Guldskorna fick representera "något
gammalt", med en viss rätt.
Men jag bytte skor genast efter vigseln.
De gyllene klämde.