Där börjar det.
När sen storlek M inte vill vad du vill, då är tårarna inte långt borta.
Kommen till L, ja då vet jag inte hur det känns. Än.
Skostorlekar är inte smärtsamma på samma vis, men de kan vara nog så ömmande
ändå.
37 1/2 är min skostorlek. Den finns nästan aldrig annat än i särskilt dyra
butiker.
37 finns. De skorna är bara lite, lite, lite för små.
38 finns också. De skorna känns som om jag vandrade omkring i skidor.
Så det blir 37, i de allra flesta fall. Och sen gör de plötsligt olidligt
ont och får stanna i sina kartonger och ta en helvetes massa plats i
garderoben, dag ut och dag in.
Jag råkar vara en passionerad älskare av skor. Följaktligen reser jag
världen runt med skor i blick.
Lite väskor också, men mest skor.
För flera år sedan köpte jag ett par skor i London av märket Pied a terre.
Ja, ni hör ju att det drar åt det exklusiva hållet.
Dessutom råkade de vara i den eftersökta storleken 37 1/2. Samt på rea.
Oemotståndligt.
De spände lite i ringningen, det fick jag motvilligt medge, men det skulle
väl ge med sig.
Trodde jag.
Tre år äldre besökte jag nyligen stadens skickligaste skomakare och krävde
utblockning av söm.
-- Nä, det går inte, konstaterade han efter inspektion. Sömmen kommer att
spricka. Men häll varmt vatten i skorna, häll snabbt ut det igen, ta på dig
våta, tjocka strumpor, ta på skorna och gå omkring i några timmar. Det
hjälper i 95 procent av fallen.
-- Fy fasen, sa min man och erinrade sig, av någon anledning, sura strumpor
från sin värnpliktstid.
Av dylika har jag, tack och lov, ingen som helst erfarenhet. Men nu har jag
gått runt i timmar med våta strumpor i våta skor i hopp om att de där vackra
Londondojorna skulle gå att gå i utan smärta.
Hur det gick?
Sådär. Tillräckligt bra för att jag förhoppningsvis ska lyckas undvika ett
par nya skor, även om det alltid känns svårt att avstå.
För man vet ju, i sitt innerligt innersta att:
Sopbergen växer.
Haven övergöds.
Isbergen smälter bort.
Människans dagar är räknade.
Och här babblar jag om nya skor.