Jag har rest hitan och ditan och mött kreti och pleti.
Det har varit ganska skojigt.
En hel del vänner har jag också fått, från Rom till Rio de Janeiro, som har
lärt mig att se saker och ting med nya ögon.
Sen finns det ju andra vyer. Dem från våra hemmafönster, till exempel. Från
vårt vinterfönster ser man Öresund, mycket nära, och Köpenhamn, lite längre
bort. Den utsikten kan ingen ta ifrån oss om de inte fyller ut hela Sundet
och bygger höghus ovanpå. Vi hukar vid strandkanten.
På landet, vid vår sommarstuga högst upp på Linderödsåsen, råder helt andra
förhållanden.
För några månader sedan beslöt vi oss under viss vånda för att fälla två stora
bokar. Det sved en hel del i själen. Gamla träd är det svårt att ta livet
av. Men vår tomt hyser en mindre bokskog, och just de där två träden
skuggade hela huset samt, inte minst, en planerad uteplats.
Så de föll. Till en kostnad av 15 000 kronor.
Hur kul kunde vi inte ha haft för de pengarna?
Men utsikten blev bedövande vacker, minst sagt pastoral med gröna kullar och
ängar, betande boskap och blånande skogar i fonden.
Tills beskedet kom ett par veckor senare: fyra stora vindkraftverk ska
placeras just där våra fällda träd skulle ha skymt dem.
Förstå mig rätt. Jag är en varm vindkraftsanhängare. Men mitt i utsikten ...
(Allt enligt modell ”gärna ett behandlingshem för återfallsbenägna
våldsbrottslingar, men inte i vårt kvarter”.)
Och tala om dåligt placerade 15 000.
Såna bakslag är man dessvärre inte ensam om. En av mina käraste vänner har
turen att äga ett sommarhus på Bjärehalvön, med stor tomt dessutom. Hans
hustru bestämde sig för att hon ville ha en, om än aldrig så liten, vy av
havet. Så paret har röjt bland buskar och träd allt vad de har orkat i flera
år. Nu, äntligen, har de fått sin havsglimt.
Då går en nyinflyttad miljonär och får bygglov för ett jättehus mitt i deras
glipa, och havet kommer inte längre att kunna siktas från de flitiga
slyröjarnas tomt.
Så går det allt som oftast. Man gör så gott man kan, och sen slår den så
kallade utvecklingen en på käften i alla fall.
Fast livet går vidare. Det gäller att hitta ständigt nya vyer. Och alla vägar
bär ju, trots allt, fortfarande till Rom.