Att tjalla kräver mod

MALMÖ. Jag ska inte romantisera och bagatellisera. Det gjorde säkert ont i Lenas hårfäste att ständigt bli utsatt för dessa oömma kärleksförklaringar och glasfönster kan gå sönder även av snöbollar, har jag hört.


Men ändå, de övernitiska skvallerbyttorna stod inte högt i kurs. Att ständigt ropa efter vuxna och rapportera varenda incident upplevdes som ett svek mot den tysta överenskommelsen oss barn emellan - i pakten mot vuxenvärlden.


Ibland kan sådana gränser vara hårfina. När övergår flätdragningarna till trakasserier? Och när har skämtet om en viss persons utseende eller sätt att prata repriserats så flitigt att det förvandlas till mobbning?


Barn kan precis som vuxna vara grymma och därför behövs skvallerbyttorna. De goda skvallerbyttorna, vill säga. De som berättar av verklig omsorg om någon, för att de bryr sig eller för att de inte står ut med att knipa käft om en allvarlig händelse som de vet är åt helvete. I det avseendet är det ingen skillnad mellan vuxna och barn, problemställningarna ser kanske bara lite annorlunda ut.


Om man istället för ordet skvallra använder synonymen tjalla så förskjuts betydelsen en aning. Tjallar gör man inte på någon som dragit en tjej i flätorna utan på någon som har begått en direkt kriminell handling.
Då handlar det om att anmäla för ordningsmakten. Ett brott har begåtts, någon har sett det och någon vet rent av vem eller vilka det var som utförde det.


Men man tjallar inte för polisen om man känner dessa personer. Det var i alla fall den alldeles självklara inställningen hos ett par pojkar som jag träffade i Kroksbäck häromdagen. En av tonåringarna sade sig veta vilka som utfört den brutala misshandeln på busschauffören i förra veckan, men höll det för fullständigt uteslutet att lämna denna viktiga information vidare till polisen. Han höll med om att det var en feg handling som begicks när gänget gav sig på en ensam man, men tyckte ändå att det var konstigt att jag överhuvudtaget ställde frågan.
- Anmäla till polisen? Folk som man känner? Menar du allvar?


En ung mans inställning säger ingenting om den generella anmälningsbenägenheten i Kroksbäck. Men det måste ändå tas som en allvarlig signal att det skulle till en inslag i TV3:s "Efterlyst" innan tipsen kom.


När en tv-kanal kopplades in i efterspaningsarbetet fanns det plötsligt ett filter mellan anmälarna och den polis som kanske inte åtnjuter så stort förtroende i områden som Kroksbäck.


Även om man tar hänsyn till tv:s genomslagskraft är det nog tyvärr delvis så man ska tolka musseltaktiken att knipa käft. Möjligen finns det ett stråk av rädsla och självklart har den stora majoriteten av Kroksbäcksborna inte en susning om vem som ligger bakom misshandeln.


Men vittnen till händelsen saknades inte och snacket har naturligtvis gått varmt, inte minst på skolan. Att fem-sex unga pojkar kan hålla tätt om sitt övergrepp för alla kamrater måste betraktas som uteslutet.


Sydsvenskan har tidigare berättat om unga människors misstro mot polisen i till exempel Kroksbäck. I en film som spelats in på fritidsgården, berättade flera pojkar att de blivit trakasserade av polisen utan att de gjort någonting, bara på grund av att de är unga och invandrare.


Det är naivt att tro att alla sådana berättelser är sanna. Men det är också naivt att tro att det inte förekommer missgrepp eller fördomar från polisens sida. Det om inget annat har väl polisbefälet Bengt Lindströms rasistiska e-brev till Ilmar Reepalu lärt oss.


Med en riktig närvaro av kvarterspoliser i området, Klingar och Klangar med namn som folk känner, skulle den förtroendeklyfta som finns kunna minskas. Men det handlar lika mycket om att lära sig var man har sin lojalitet, hos de fega förövarna som anföll i flock eller hos den ensamme busschauffören som slogs medvetslös.


Det kan låta självklart, men kräver mod. Mod att stå emot missriktad kamratlojalitet.