Jag fick en flashback till de stimmiga luncherna i torsdags, när jag
återvände till brottsplatsen.
En flashback som ganska snabbt övergick i ett konstaterande att det den här
gången var ännu stimmigare och betydligt mer aggressivt än under min
skoltid.
Det var svordomar, hätska utfall, prat i munnen på varandra och ett och
annat hånfullt skratt. Det var föräldramöte.
Stadsdelschefen Inger Björkqvist, utbildningschefen Mats Bååth och
Linnéskolans rektor Johan Revemark var på plats för att informera och svara
på frågor med anledning av att Linnéskolan ska få upp till femtio nya elever
till hösten.
Om vi ponerar att det hade varit elever från till exempel Slottsstaden så är
jag rätt så säker på att det hade blivit en ganska stillsam och förnöjd
tillställning.
Linnéskolans framtid hänger ju delvis på att man kan fylla sina platser och
just nu har skolan ett underskott på elever.
Men eftersom de nya eleverna inte kommer från Slottsstaden utan från
Limhamns grannstadsdel Hyllie och Kroksbäcks-skolan hamnar saken i ett helt
annat ljus.
Invandrarbarn från ett utsatt område. Det är rena rama dynamiten i det
etniskt och socialt förhållandevis homogena Limhamn.
Tjänstemannabeslutet har fattats på kort tid och många föräldrar till barnen
på Linnéskolan känner sig överkörda av att ha fått beskedet om
elevtillskottet genom en tidningsartikel i Sydsvenskan.
Den känslan har jag full förståelse för liksom irritationen över att
rektorn, utbildningschefen och stadsdelschefen på vissa punkter verkade
dåligt förberedda på de frågor som dök upp under föräldramötet.
Men på något sätt kändes det som att det inte spelade någon roll vad de
svarade. Och många gånger fick de inte ens möjlighet att svara, utan avbröts
abrupt och på ett sätt som aldrig skulle ha tolererats i ett klassrum.
Självklart måste föräldrarna få klara besked om vilka resurser som
tillkommer så att den ”vinna-vinna situation” som Inger Björkqvist talade om
verkligen innebär fler lärare och färre elever i varje klass.
Att värna sina barns skolgång är fundamentalt, och som jag skrev i förra
veckans krönika är jag i grunden svag för föräldrar som sätter sig på tvären
och protesterar.
Men i torsdags övervägde intrycket av att det handlade om någonting helt
annat än alla de skolpedagogiska argument som den aggressiva kritiken
lindades in i.
Därför var det nästan befriande när en man långt bak i salen reste sig upp
och sa att det är väl bättre att vi talar klarspråk än tassar runt gröten.
Vi vill inte ha hit invandrarbarnen och problemen som de för med sig.
Han var i alla fall ärlig.
Det fanns naturligtvis olika uppfattningar i matsalen och olika anledningar
till varför röster höjdes och blod gick i svall.
Men ska man koka ner allting till en essens så går det inte att beskriva
saken mycket annorlunda än som ett massivt motstånd till att femtio barn med
invandrarbakgrund ska gå i en grundskola i Limhamn.
Flera föräldrar deklarerade också att de har satt sina barn i kö till
friskolan Sveaskolan, som den moderata kommunpolitikern Catharina
Elgh-Linander tänker starta på Limhamnsfältet i höst.
Den där kvällen i Bergaskolans matsal exemplifierade på ett nästan
övertydligt sätt vilken delad stad Malmö är.
När jag satt och lyssnade på de arga föräldrarna kom jag att tänka på det
man brukar säga om människor som bor i invandrartäta stadsdelar; att de
isolerar sig i segregerade områden.
I torsdags kväll kändes det som om Limhamn just då var Malmös mest
segregerade stadsdel.
En mamma avslutade med några kloka ord om vikten av att tänka på hur man
pratar om det här runt köksbordet därhemma så att man inte överför den egna
rädslan på sina barn.
Sen gick alla ut i regnet.