NEW DELHI. – Du borde gå ner några kilon så skulle du bli piggare och må
bättre, sa jag.
Vi pratade om vilka olika metoder det fanns att reducera vikten på och Yoggi
kom fram till att promenader nog passade honom bäst.
– Jag har tidigare gått ett varv i en park en gång i veckan men nu ska jag
gå två varv varje dag, förkunnade han bestämt.
I Yoggis fall är övervikten ett litet problem. Men för stora delar av den i
dubbel bemärkelse växande medelklassen har fetman redan utvecklats till en
ny folksjukdom. Det har länge ansetts som ett mått på status att vara tjock
i Indien och det gör det delvis fortfarande. Om man till detta lägger det
indiska kökets vurm för olja, smör och grädde är det inte så konstigt att
det ökande välståndet har lett till att så många lagt ordentligt på hullet.
Bilparken växer konstant, hus som tidigare bara hade trappor utrustas numera
med hissar och fler människor skaffar hemhjälp.
Allt som allt minskar motionen medan ohälsan ökar. 35 miljoner diabetiker
kommer att vara 75 miljoner år 2025. Då blir Indien det land i världen som
har flest diabetiker. Det är alltså fråga om en verklig epidemi, som man
ändå talar ganska tyst om här. I ett land där många fortfarande för en
daglig kamp för brödfödan kommer det nog att ta sin tid innan den stora
allmänheten inser faran med fetma.
– Alla påstår att de går och tränar men det är mest prat, sa en
diabetesläkare från Bangalore i en tidningsartikel nyligen.
Kanske har han rätt. Eller så är problemet snarare att de som masar sig iväg
till träningslokalen inte har förstått vad motion innebär. Det gäller
åtminstone för de pösmunkar som frekventerar samma gym som jag gör i Delhi.
Benen rör sig knappt på motionscykeln och när det är dags att lyfta skrot
pekar de på vikterna som personalen får kånka av och på skivstången, innan
”motionärerna” får hjälp av samma personal med själva styrkelyften!
Slöfockarna orkar inte ens stretcha själva efter ”träningspasset”, utan
lägger sig platt på golvet och överlåter åt någon av gymmets massörer att
tänja ut deras muskler.
Yoggi skulle aldrig nedlåta sig till ett så bortskämt beteende. Han är
alldeles för snäll och omtänksam för det. Men kanske ändå att han i fråga om
fysisk ansträngning delar latmaskarnas syn på vad motion är.
– Hur går det med promenaderna? undrade jag häromdagen.
– Bra! Jag går två varv varje morgon innan frukost, berättade han stolt.
När jag var hemma hos honom sist frågade jag Yoggi om vi inte kunde ta en
gemensam promenad i parken.
– Om du tvunget vill, suckade Yoggi och propsade på att vi i så fall skulle
ta bilen dit. Det gjorde han alltid eftersom det var så långt.
Efter mindre än en kilometer var vi framme. Vid en gräsplätt med några träd
och en gångstig runt som mätte maximalt 150 meter. Det tog oss fyra minuter
att långsamt avverka två varv. Efter det hade vi ett långt samtal om motion.