Vi satt i en soffgrupp i ett av Hizbollahs kontor i den fattiga
shiamuslimska stadsdelen Haret Hreik, som israelerna nu håller på att bomba
sönder och samman.
Tunga gardiner var dragna för fönstret och på väggen hängde ett porträtt av
den iranska revolutionens fader ayatolla Khomeini. På de heta, trånga
gatorna utanför myllrade det av människor. Kvinnor i heltäckande svart
chador trängdes vid vattentankarna som Gudspartiet placerat ut och vid
slakteributikerna surrade flugorna runt lammkropparna.
Allt var lugnt i Beirut, det libanesiska folkets fredliga ”Cederrevolution”
hade ett par månader tidigare tvingat ut de syriska trupperna ur landet —
men sheik Khodor Nour-Addin talade om kriget.
Det som han visste skulle komma tillbaka.
”Ger vi upp våra vapen blir vi som palestinierna, som israelerna dödar som
de vill”, sade den värdige mannen med det välansade skägget, den bruna
kaftanen och den vita turbanen framför mig.
Ett år efter mitt möte med sheik Khodor Nour-Addin – ledamot av Hizbollahs
högsta styrande råd och befälhavare i södern när gudspartisterna år 2000 med
självmordsbomber och gerillaattacker drev ut Israel ur Libanon – är kriget
ett faktum.
Ett krig som för Hizbollah aldrig upphört.
Paradoxalt nog kan man säga att Israel bidragit till att skapa Hizbollah.
När israelerna 1982 invaderade Libanon för att krossa palestinska PLO fick
det oanade konsekvenser. Blodiga israeliska massakrer med hjälp av kristna
allierade gödde hatet bland Libanons befolkning. Inbördeskriget flammade
åter upp. Och islamismen fick fäste, särskilt bland shiiterna i södern.
Då sände ayatollorna i Iran hundratals revolutionsgardister till Libanon för
att rekrytera unga män till ”Hizb Allah” – Guds parti.
När den amerikanska ambassaden i Beirut sprängdes i luften 1983 blev
Hizbollahs ledare även för USA några av världens mest fruktade terrorister.
I Europa ser man på rörelsen med delvis andra ögon. Hizbollah har utfört
mord, kidnappningar och självmordsattentat. Men det har – bortsett från de
katusjaraketer man skickat till städer i norra Israel – skett i kampen för
att driva bort Israel från Libanon.
Hittills har EU, främst på grund av den forna kolonialmakten Frankrikes
motstånd, vägrat ge efter för påtryckningar från Washington att
terroriststämpla Hizbollah.
I Libanon är den islamistiska rörelsen populär, inte bara för att den
förödmjukade Israel för sex år sedan, utan också för att den byggt upp ett
nätverk av sjukstugor, skolor och nödhjälp åt fattiga.
USA har i FN drivit igenom en resolution om att alla miliser i Libanon ska
avväpnas.
Nu vill Israel att den ska förverkligas. Med F16-plan och Apachehelikoptrar
bedriver landet en klappjakt på Hizbollahs ledning för att försvaga rörelsen
så långt det går.
Men det är civila män, kvinnor och barn som dödas.
Därmed riskerar Israel att genom sina våldsamma attacker, precis som vid
invasionen för 24 år sedan, bara skapa en än farligare fiende än den man
hade.
Allt tyder på att striderna och motståndet mot Israel stärker Hizbollahs
popularitet.
Därmed också islamismen i Mellanöstern.
Ty Gudspartiet förespråkar liksom palestinska Hamas ett samhälle där sharia
råder.
Förlorare i Libanon blir alla de människor som ville göra landet till en
fredlig västlig demokrati.
Precis som de sekulära palestinierna på Västbanken och i Gaza är de stora
förlorarna när Israel ger Hamas luft under vingarna genom att bygga en
folkrättsstridig mur.
För Hizbollah är Israel en terrorstat, kriget en självklarhet och en fred
inte möjlig – inte förrän ”räven slutar jaga.”