"När räven slutar jaga" kan det bli fred

Krönikörer.
När är en fred möjlig? frågade jag. Sheik Khodor Nour-Addin tog ett djupt bloss på sin Gitanes och lät röken ringla mot taket. Han log underfundigt. ”När räven slutar jaga”, svarade han. ”Först då är freden möjlig.”

Vi satt i en soffgrupp i ett av Hizbollahs kontor i den fattiga shiamuslimska stadsdelen Haret Hreik, som israelerna nu håller på att bomba sönder och samman.

Tunga gardiner var dragna för fönstret och på väggen hängde ett porträtt av den iranska revolutionens fader ayatolla Khomeini. På de heta, trånga gatorna utanför myllrade det av människor. Kvinnor i heltäckande svart chador trängdes vid vattentankarna som Gudspartiet placerat ut och vid slakteributikerna surrade flugorna runt lammkropparna.

Allt var lugnt i Beirut, det libanesiska folkets fredliga ”Cederrevolution” hade ett par månader tidigare tvingat ut de syriska trupperna ur landet — men sheik Khodor Nour-Addin talade om kriget.

Det som han visste skulle komma tillbaka.

”Ger vi upp våra vapen blir vi som palestinierna, som israelerna dödar som de vill”, sade den värdige mannen med det välansade skägget, den bruna kaftanen och den vita turbanen framför mig.

Ett år efter mitt möte med sheik Khodor Nour-Addin – ledamot av Hizbollahs högsta styrande råd och befälhavare i södern när gudspartisterna år 2000 med självmordsbomber och gerillaattacker drev ut Israel ur Libanon – är kriget ett faktum.

Ett krig som för Hizbollah aldrig upphört.

Paradoxalt nog kan man säga att Israel bidragit till att skapa Hizbollah.

När israelerna 1982 invaderade Libanon för att krossa palestinska PLO fick det oanade konsekvenser. Blodiga israeliska massakrer med hjälp av kristna allierade gödde hatet bland Libanons befolkning. Inbördeskriget flammade åter upp. Och islamismen fick fäste, särskilt bland shiiterna i södern.

Då sände ayatollorna i Iran hundratals revolutionsgardister till Libanon för att rekrytera unga män till ”Hizb Allah” – Guds parti.

När den amerikanska ambassaden i Beirut sprängdes i luften 1983 blev Hizbollahs ledare även för USA några av världens mest fruktade terrorister.

I Europa ser man på rörelsen med delvis andra ögon. Hizbollah har utfört mord, kidnappningar och självmordsattentat. Men det har – bortsett från de katusjaraketer man skickat till städer i norra Israel – skett i kampen för att driva bort Israel från Libanon.

Hittills har EU, främst på grund av den forna kolonialmakten Frankrikes motstånd, vägrat ge efter för påtryckningar från Washington att terroriststämpla Hizbollah.

I Libanon är den islamistiska rörelsen populär, inte bara för att den förödmjukade Israel för sex år sedan, utan också för att den byggt upp ett nätverk av sjukstugor, skolor och nödhjälp åt fattiga.

USA har i FN drivit igenom en resolution om att alla miliser i Libanon ska avväpnas.

Nu vill Israel att den ska förverkligas. Med F16-plan och Apachehelikoptrar bedriver landet en klappjakt på Hizbollahs ledning för att försvaga rörelsen så långt det går.

Men det är civila män, kvinnor och barn som dödas.

Därmed riskerar Israel att genom sina våldsamma attacker, precis som vid invasionen för 24 år sedan, bara skapa en än farligare fiende än den man hade.

Allt tyder på att striderna och motståndet mot Israel stärker Hizbollahs popularitet.

Därmed också islamismen i Mellanöstern.

Ty Gudspartiet förespråkar liksom palestinska Hamas ett samhälle där sharia råder.

Förlorare i Libanon blir alla de människor som ville göra landet till en fredlig västlig demokrati.

Precis som de sekulära palestinierna på Västbanken och i Gaza är de stora förlorarna när Israel ger Hamas luft under vingarna genom att bygga en folkrättsstridig mur.

För Hizbollah är Israel en terrorstat, kriget en självklarhet och en fred inte möjlig – inte förrän ”räven slutar jaga.”

Författare: Olle Lönnaeus
Publicerad 25 juli 2006 08.09
Uppdaterad 25 juli 2006 08.09

Krönikörer
Läsarpulsen
Bloggar
Toppnyheterna just nu