KD - en själsligt splittrad lilleputt

Bortsett från S och M får inget parti mer än 6 procent av sympatierna, enligt SCB:s senaste väljarundersökning.

Alla småpartierna slits av inre spänningar. Men frågan är om någon av de andra knattarna är lika själsligt splittrad som lille KD.

När Göran Hägglund idag invigningstalar på Kristdemokraternas riksting i Västerås sitter en spretig flock i publiken.

Feministerna i partiets kvinnoförbund vill öronmärka fler föräldradagar till papporna, men blir överkörda av partiledningen. De konservativa grymtar om att partiet fastnat i ”snällism”. Partiets kristna abortmotståndare minns med bitterhet förra rikstinget, när de förlorade flera strider mot partiledningen.

”Ingen är nöjd idag. Vi är otydliga på alla områden”, sade partistyrelseledamoten Nina Ekelund nyligen i en debatt i Sveriges Radio. Hon vill se ett homovänligt KD med mer värme, mänsklighet och solidaritet – och större fokus på miljöfrågor.

Mitt emot henne i radiostudion satt Charlie Weimers, ordförande i Kristdemokraternas ungdomsförbund. En konservativ kristdemokrat, som en gång var med och bildade det nationalistiska nätverket Engelbrekt (som såg liberalismen som sin största fiende).

”Vi ska främja kärnfamiljen som ideal”, sade Charlie Weimers i radion.

Nina Ekelund kontrade:

”Kärnfamiljer ser väldigt olika ut. Det kan vara en ensam mamma. Det kan vara ett gaypar. Ett modernt parti måste se det här.”

Radiolyssnare undrade: hur kan de vara med i samma parti?

Det konservativa tomrummet i svensk politik är ett kärt ämne för svenska ledarskribenter. Svenska Dagbladets ledarsida har under hela våren uppmanat KD att bli ett utpräglat konservativt parti. Kolla här! har SvD sagt och pekat åt höger. Det finns ett hål! Ni borde fylla det!

Vassast formulerade sig SvD:s kolumnist Roland Poirier Martinsson i januari. Han började med att syrligt sammanfatta ”dagens kristdemokratiska galax”:

”Alkohol är farligt, höj biståndet, pacifism är rätt, Anders Wijkman, värna gamla, familjen är viktig, undvik abortdebatten.”

Sedan beskrev han kärnvärdena i sitt framtida dröm-KD:

”Familjen först, låga skatter, starkt försvar, fri skola, personligt ansvar, färre aborter, nej till dödshjälp, fri företagsamhet, lag och ordning, religion är viktigt, samhällsinstitutioner bör vårdas och – varför inte? – förbud mot tv-reklam med sex och våld före 20 på kvällen.”

Sådana tankar applåderas av konservativa, unga KD-män. Charlie Weimers är en av dem.

Andra avskyr högervindarna. Riksdagsledamoten Rosita Runegrund (KD) slog vid rikstinget 2005 fast sin identitet – ”en röd kristdemokrat”:

”Det kryper i kroppen på mig när vi pekas ut som konservativa.”

På ett riksting myllrar hundratals drivna, viljestarka KD-politiker. En mäktig syn för sargade KD-hjärtan. Men utanför konferenscentrets dörrar förblir partiet pyttelitet. Frågan är: Hur ska KD locka väljare när medlemmarna kör med full fart åt helt skilda håll?

Ett återkommande humorinslag på KD:s riksting är glimt-i-ögat-presentationen av Göran Hägglund i de handlingar som skickas till alla ombud:

”Den naturlige, folklige, genuint kunnige och oomstridde ledaren med gigantiskt förtroende inom partiet och ett nästan lika stort förtroende långt utanför partigränserna”, står det om Hägglund i år.

Hur blir det om KD åker ur riksdagen? Kanske kan KD-ledaren fortsätta att vara ”naturlig, folklig och genuint kunnig”. Rollen som ”den oomstridde ledaren med gigantiskt förtroende” kan han glömma.