Hemma på den fattiga landsbygden kommer många att upptäcka att deras lokala
partipampar byggt sig nya flotta kontorshus. Häromveckan åkte jag exempelvis
förbi det nya stadshuset i landsbydskommunen Ningxiang, en flugskit på
kartan i Hunanprovinsen. Det var en enorm anläggning i glas och stål. Med
sina väldiga stenlejon och bronskärl på innergården påminde det om ett
gammalt kejsarpalats. Det finns ett samband mellan skrytbyggena och de
växande klyftorna.
Det förklarade ekonomen Yasheng Huang vid MIT-universitetet förrra veckan vid
ett tal undertecknad var med och arrangerade för Shanghai foreign
correspondents club. Kina skiljer sig från andra asiatiska ekonomiska
mirakel, som Taiwan och Sydkorea. Mellan 1952–1987 sjudubblades per
capita-inkomsten på Taiwan. Samtidigt var inkomstfördelningen där bland de
jämnaste som existerat i den utvecklade världen.
Taiwaneserna är etniska kineser med samma kultur av flit och studier som på
fastlandet. Så varför har samma utveckling inte skett i Kina? Varför har
istället inkomstfördelningen på tjugo år snedvridits till sydamerikanska
nivåer? Huang lägger skulden på Shanghaimodellen: en ensidig tro på statlig
inblandning, statsägda bolag och utländska investeringar.
Under 80-talet blomstrade näringslivet på den kinesiska landsbygden.
Kooperativa sparkassor gav bondeentreprenörer tillgång till lån. Hushållens
inkomster på landsbygden steg med mellan 7 och 12 procent årligen. Klyftorna
minskade.
Men på 90-talet tog shanghaigänget Jiang Zemin och Zhu Rongji över ledningen.
Dagens Kina med glittrande skyskrapor och magnetsvävartåg växte fram.
Utländska besökare till Shanghai och Peking föll i trans inför det kinesiska
undret. Men det var bönderna som betalade kalaset, med skatter och avgifter.
Sparkassorna som tidigare gett entreprenörer tillgång till kapital togs över
av lokala partibossar. De byggde sig enorma stadshus, likt det i Ningxiang.
När bönderna vreds ur som disktrasor tvingades ännu fler åka iväg till
östkusten och jobba i svettfabriker. Sedan den nuvarande ledarduon Hu
Jintao och Wen Jiabao tog över 2003 har utvecklingen börjat vända tack vare
skattelättnader och stöd till landsbygden. Men entreprenörer saknar
fortfarande tillgång till kapital. Och landsbygdsbefolkningens inkomster
växer inte i närheten så snabbt som på 80-talet.
Eftersom Shanghaimodellen innebär att bnp ökar mycket fortare än hushållens
inkomster resulterar det i överfyllda statskassor. Kina lånade
excesskapitalet billigt till USA. Herr Kreti och Fru Pleti kunde ta huslån
utan säkerhet och blåste upp en fastighetsbubbla. När den exploderade
började dagens globala finanskris, vilket i sin tur ledde till att
efterfrågan på kinesiska exportvaror föll.
Därför återvänder miljoner migrantarbetare den här gången hem till landsbygden
utan returbiljett. Stenlejonen utanför stadshuset är föga tröst för dem.