För två månader sedan slog Mona Sahlin och de gröna språkrören fast att Lars
Ohly inte skulle platsa i deras regering. Vänsterpartiet är ”stelt och
gammalmodigt”, hävdade Peter Eriksson.
Men under söndagen stod de där alla fyra, skuldra vid skuldra, och förklarade
sig fast beslutna att bilda koalition efter valet 2010.
”Det här känns historiskt. Vi ska skapa ett tydligt och rättvist alternativ”,
förklarade Mona Sahlin högtidligt.
De andra nickade: Ett rödgrönt alternativ för jobben, rättvisan och klimatet.
Egentligen var uppgörelsen ingen överraskning.
I förra veckan lovade Sahlin besked före jul om hur hon tänker forma en
eventuell regering om två år. Den senaste månaden har det förhandlats
intensivt på alla nivåer mellan de tre partierna.
Sahlins stora problem var att Ohly vägrade acceptera de spelregler för sunda
statsfinanser som är självklara för de övriga sex riksdagspartierna: Statens
budget ska gå med överskott över en konjunkturcykel. Det ska finnas ett tak
för utgifterna. Och en självständig riksbank ska styra över räntan.
Det här är känsliga saker - inte minst när den globala ekonomin är på väg ner
i den djupaste lågkonjunkturen sedan Wall Street kraschade hösten 1929 och
världen kastades ut i depression.
För Mona Sahlin var saken enkel: Vänstern hotade trovärdigheten i ett rödgrönt
regeringsalternativ.
Partiets krav på skattehöjningar gick dessutom fullständigt på tvärs med den
stimulanspolitik som en enig kår av ekonomer nu rekommenderar. Därför
smällde hon i oktober igen dörren i ansiktet på Lars Ohly.
Men Mona Sahlin missbedömde stämningarna i sitt eget parti. Hela LO och den
socialdemokratiska vänsterflygeln protesterade högljutt. Sahlin tvingades
åter till förhandlingsbordet. Och efter hand började Lars Ohly ge efter.
För ett par veckor sedan meddelade vänstern att man inte längre vill ha några
stora skattehöjningar. Och i går medgav Ohly att han fullt ut står bakom
principerna för sunda statsfinanser: ”Vi accepterar det här för det är
viktigt med ordning och reda.”
”Det är bra att vänsterpartiet är med”, tyckte Peter Eriksson.
Fem arbetsgrupper ska nu fila fram en rödgrön politik: Jobb, ekonomi, miljö,
välfärd och storstad.
De ska vara klara nästa vår. Varje parti ska sätta ihop ett eget valmanifest,
men det blir en gemensam valplattform hösten 2010.
”Nu blir det energi och go”, försäkrade Mona Sahlin.
Men frågan är hur lätt det blir för de tre partierna att enas. Just förmågan
att framstå som ett sammansvetsat alternativ banade väg för den borgerliga
alliansens seger 2006.
Socialdemokraterna har tidigare regerat med vänstern och miljöpartiet som
stödtrupper i riksdagen. En koalition ställer andra krav. De principiella
åsiktsskillnader blir tydligare. Exempelvis synen på EU.
Som chef för en rödgrön regering får Mona Sahlin skicka Lars Ohly på
ministermöten i Bryssel i ett EU som han helst av allt vill upplösa.
Fram till valet kommer alliansen - trots Lars Ohlys eftergifter - att försöka
trumma in hos väljarna att vänstern inte är att lita på i kristider.
I fredags presenterade de fyra partiledarna ett stimulanspaket på drygt åtta
miljarder kronor. För sent och för lite, klagade oppositionen.
Men Fredrik Reinfeldt hävdar att de expansiva förslag som de rödgröna lagt
fram snabbt skulle underminera statens finanser. Det argumentet lär Mona
Sahlin få höra mer av.
Allt tyder på att valrörelsen 2010 blir en strid om ekonomisk trovärdighet -
nu när det blivit så tydligt att block står mot block.