I en dokumentär i SVT i söndags tog Quick tillbaka de erkännanden han gjort i
trettio mordfall. Dessutom påvisades en rad märkligheter i utredningarna:
Thomas Quick var tungt drogpåverkad när han vallades på mordplatser och när
han gjorde sina erkännanden.
Han fick ledande frågor. Poliserna som förhörde honom avslöjade hemliga
detaljer om morden som Quick sedan återberättade, vilket togs som bevis för
att han faktiskt visste exakt hur morden gått till.
Dessutom valde åklagaren Christer van der Kwast att inte ta med uppgifter som
talade för Quicks oskuld i de förundersökningsprotokoll som lämnades till
domstol.
Advokat Thomas Olsson menar att detta är den sortens nya fakta – som inte var
kända för domstolarna som fällde Quick – och som enligt rättegångsbalken
krävs för att han ska beviljas resning och nya rättegångar.
Är Quick oskyldig? Det är naturligtvis omöjligt att avgöra utifrån uppgifterna
i tv-dokumentären (vars andra avsnitt följer nästa helg).
Klart är att Thomas Quick dömts för åtta mord helt utan teknisk bevisning och
helt utan vittnen som sett honom vid mordplatserna. Domarna bygger på
erkännanden plus stödbevisning i form av att Quick sägs ha avslöjat detaljer
om morden som han omöjligt kan känna till om han inte begått dem.
Men det är just denna bevisning som nu ifrågasätts.
Under de snart två decennier som gått sedan Quick hösten 1991 började ta på
sig det ena mordet efter det andra har ett antal personer haft avgörande
roller i processen. För flera av dem står nu hedern på spel:
Christer van der Kwast arbetade som åklagare i Härnösand i början av
1990-talet. Han ledde förundersökningarna i samtliga de åtta mordfall där
Quick fälldes.
Av tv-dokumentären framgick att han i ett fall såg till att ett
psykologutlåtande som talade till Quicks fördel inte visades för domstolen.
Van der Kwast leder numera riksenheten mot korruption och vill inte uttala sig
om Thomas Quick.
Birgitta Ståhle var chefspsykolog på Säter. Quick gick i terapi hos henne
under den period han gjorde flera av sina erkännanden. Ståhle deltog även
vid polisens vallningar på olika brottsplatser. Hon agerade förhörsvittne
och vittnade i rättegångar. I dag vill hon inte uttala sig.
Sven Åke Christiansson, psykologisprofessor och minnesforskare, hade en
central roll. Han samarbetade intimt med utredarna och vittnade som
sakkunnig i rättegångarna om att Quick redogjorde för verkliga minnen.
Han uppger nu att han aldrig uttalat sig om trovärdigheten i Quicks
erkännanden. ”Det enda vi vet är att Quick ljuger. Det svåra är att veta när
han talar sanning.”
Seppo Penttinen var polisens förhörsledare i de åtta mordfallen. Bandade och
nedtecknade förhör visar hur han ställt tydligt ledande frågor till Quick.
Penttinen anklagas nu också för att omedvetet ha ”läckt” hemliga uppgifter
om morden så att Quick kunnat återberätta dem i sina erkännanden.
Claes Borgström var Thomas Quicks försvarsadvokat. Han överklagade aldrig
någon av de fällande domarna. Tycks inte heller ha ifrågasatt vare sig
polisens metoder eller erkännandena.
En advokat har plikt att vara hundraprocentigt lojal mot sin klient, men också
att se till att han inte blir oskyldigt dömd.
Borgström blev efter rättegångarna Jämo. Han är idag åter advokat och
socialdemokratisk talesman i jämställdhetsfrågor.
Göran Lambertz är justitiekansler (JK). För två år sedan fick han en utredning
från advokat Pelle Svensson om påstått fusk från polisen i
Quick-utredningarna. Svensson har företrätt föräldrarna till ett av Quicks
påstådda mordoffer: 11-årige Johan Asplund som försvann 1980. Både Svensson
och föräldrarna tror att Quick är oskyldig.
Tio dagar efter anmälan meddelade JK att han inte tänkte ingripa: ”Åklagaren
och polisen har varit noggranna och professionella” stod det i beslutet.
I dag säger Lambertz att han hoppas att resningsansökan ska leda till ny
prövning i domstol.
Ulf Åsgård är psykiatriker och Sveriges ledande expert på så kallade
gärningsmannaprofiler. Han har de senaste sju åren lagt ner mycket tid på
att granska de förundersökningar där Quick erkänt mord.
Han hävdar nu att Quick utsatts för en ”fatal” blandning av psykoterapi,
droger och polisförhör, vilket lett till erkännandena. Åsgård anser det nu
”osannolikt” att Quick begått något av morden.
Thomas Quick satt inspärrad på Säters rättspsykiatriska klinik när han 1991
började erkänna. Han var dömd för sexuellt våld mot nioårig pojke och för
att ha försökt strypa honom. Dessutom för ett rån – men inget mord.
Ett av de första mord han tog på sig gällde Thomas Blomgren, som dödades 1964
i Växjö då både han och Quick var 16 år gamla. Brottet var preskriberat. Men
nu visar det sig att Quicks erkännande var falskt. Bildbevis visar att han
den aktuella dagen var på konfirmation i Falun.
Vid ett tillfälle började Quick erkänna mordet på Helene Nilsson i Hörby.
Långt senare fälldes en annan man för det mordet – på bindande DNA-bevis.