Israelisk mardröm hotar när palestinierna tröttnar

Olle Lönnaeus.

För många palestinier är Said al-Attaba och Mohammed Ibrahim Abu Ali hjältar. För de flesta israeler är de inget annat än terrorister och mördare.

I går frigavs de efter tjugo år i fängelse – som ett led i premiärminister Ehud Olmerts strävan att stödja president Mahmud Abbas i den interna palestinska maktkampen mot Hamas.

Frigivningen av totalt 198 palestinska fångar sammanföll med att Condoleezza Rice anlände till Mellanöstern. På två år har USA:s utrikesminister gjort arton fredsresor till regionen. Men få tror att president George W Bush kan leva upp till sitt mål att få till stånd ett fredsavtal innan han lämnar Vita huset vid årsskiftet.

I den stapplande fredsprocess som drogs i gång i november förra året försöker USA och Israel stärka Mahmud Abbas och hans Fatah, som kontrollerar Västbanken från högkvarteret i Ramallah. Samtidigt vill man isolera det terroriststämplade Hamas, som styr i det inringade Gaza.

Vid checkpointen Beituniya nära Ramallah möttes de befriade fångarna av applåder och glädjetjut. Flera av dem föll på knä och kysste marken.

I Israel påpekade många att den 56-årige Said al-Attaba är dömd för att ha dödat en israelisk kvinna. Att den 51-årige Mohammed Ibrahim Abu Ali tog livet av en israelisk reservist. Varför ska sådana brottslingar släppas fria?

Transportministern Shaul Mofaz var en av dem som fördömde frigivningen. Han är en iranskfödd hök som under sin tid som militär ledde den blodiga operationen mot Jenin 2002 och förstörelsen av Yassir Arafats högkvarter i Ramallah samma år. Nu konkurrerar han om att ta över ledningen över regeringspartiet Kadima efter Ehud Olmert, som aviserat sin avgång till september.

”När Israel friger palestinska fångar utan att begära något i gengäld är det ett tecken på svaghet”, sade Mofaz.

Men om israelerna tycker att tvåhundra frigivna fångar är för många anser palestinierna att det är på tok för få. Fortfarande sitter 11 000 palestinier inspärrade i israeliska fängelser. De utgör bara en av många olösta frågor i de USA-övervakade fredssamtalen.

Det gångna året har Olmert och Abbas mötts var fjortonde dag utan att komma ett dugg närmare en uppgörelse på centrala punkter:

Hur ska Jerusalem delas?

Ska palestinska flyktingar i Libanon och Jordanien få flytta till Palestina?

Var ska gränsen mellan Israel och Palestina dras?

Trots protester från både EU och USA har Israel fortsatt att utvidga sina bosättningar på Västbanken.

På sistone har palestinska ledare, däribland chefsförhandlaren Ahmed Quray, antytt att det snart är för sent för den tvåstatslösning som varit utgångspunkt för de senaste decenniernas fredssträvan.

Fortsätter utbyggnaden av bosättningarna kan palestinierna byta spår – och kräva en nation där israeler och palestinier är medborgare med lika rättigheter.

För många israeler vore det en mardröm. Det skulle innebära slutet för Israel som en judisk stat.