Därmed har Sahlin fullbordat sin egen inre krets.
Borta är inte bara Pär Nuder, som i rollen som finansminister och Perssons
högra hand till stor del formade s-politiken som ledde till valfiaskot 2006.
Även resten av det Perssonska järngänget har försvunnit från maktens
centrum: Lars Danielsson, Sten Olsson och Jan Larsson, som alla tre bytte
poster i regeringskansliet genom åren, men hela tiden tillhörde Perssons
förtrogna och alla slutade som statssekreterare.
Mona Sahlin har rekryterat folk som hon tidigare arbetat nära på olika
departement. I hennes stab finns förre statssekreteraren Stefan Stern, som
påstås vara den som i förra veckan läckte nyheten om att Nuder skulle få
sparken till medierna. Där finns hennes förre pressekreterare Stefan
Engström samt Camilla Buzaglio, som ska sköta kontakten med medierna
framöver.
Och till den inre cirkeln hör nu också Thomas Östros, den förre
näringsministern som genom tisdagens utnämning blir ”skuggfinansminister”
med uppdrag att brotta ner Anders Borg i debatten och ta över hans jobb
efter valet 2010.
Mona Sahlin har motiverat petningen av Nuder med att de båda hade olika syn
på ledarskapet.
Medan Nuder skolats i Perssons anda, där gänget runt statsministern ofta
överraskade partiets folkvalda med sina utspel, säger sig Sahlin stå för ett
mer kollektivt ledarskap.
Mona Sahlin vill ”lyssna på rörelsen”, som Tage Erlander en gång i tiden
rådde den unge Olof Palme.
Det är i den andan som hela den socialdemokratiska politiken nu omprövas och
förnyas i rådslag. Personerna som anförtrotts att leda rådslagsgrupperna ger
en fingervisning om vilka Sahlin gärna vill ha omkring sig i en framtida
s-regering:
Ylva Johansson leder arbetet med en socialpolitik tillsammans med Stefan
Löfven från IF-Metall. Thomas Östros och Luciano Astudillo från Malmö har
hand om jobbpolitiken. Marie Granlund, även hon från Malmö, stod bakom den
skolrapporten som redan avlämnats. Margot Wallström leder utrikespolitiken
och Carin Jämtin arbetet med att ta fram en klimatpolitik.
Bilden av att Mona Sahlin vill vara en helt annan typ av ledare än Göran
Persson fick sig en knäck efter förra veckans klumpiga hantering av
petningen av Nuder.
Men faktum är att hon rent formellt inte alls har samma möjlighet att
självsvåldigt möblera om i partiet.
En statsminister utser enligt regeringsformen enväldigt sina ministrar. Som
oppositionsledare kan Sahlin bara välja sin egen stab. I övrigt är det
riksdagsgruppen, partistyrelsen eller kongressen som röstar fram sina
företrädare.
Det betyder att Mona Sahlin, till skillnad från Göran Persson, tvingas
förankra i rörelsen vilka personer hon vill ska leda partiet och så
småningom landet.