Därmed skickade han en tydlig signal till väst: Ryssland backar inte mer.
Ryssland släpper inte kontrollen över de två territorierna.
Kort efter erkännandet meddelade den sydossetiske ledaren Eduard Kokoity att
han bett Moskva upprätta en militärbas i republiken. Enligt Medvedev ska
ryska trupper stanna i Sydossetien och Abchazien för att skydda den ryska
befolkningen och ”garantera freden”.
Protesterna från Tbilisi lät inte vänta på sig.
Men fördömandena av Ryssland från USA och Europa blev nog försiktigare än vad
den georgiske presidenten Mikhail Saakashvili hade hoppats.
”Beklagligt”, konstaterade USA:s utrikesminister Condoleezza Rice dagen efter
det att president George W Bush från sin ranch i Texas slagit fast att
Georgiens gränser inte får kränkas.
”Det är vår hållning att ett erkännande av Sydossetien och Abchazien inte
överensstämmer med internationell lag”, konstaterade Tysklands
förbundskansler Angela Merkel under ett besök i Estland.
Det är tydligt att varken USA eller Europa riktigt vet hur man ska hantera
maktspråket från Moskva. Amerikanska örlogsfartyg stävar nu mot den
georgiska hamnstaden Poti. På vägen lär de möta den ryska Svarta
havsflottan. Men uppdraget är inte att gå i strid – utan att leverera
förnödenheter till det georgiska folket.
Den närmaste tiden blir avgörande för om konflikten trappas upp ytterligare.
En rad militära samarbeten mellan Ryssland och Nato läggs på is. I går
meddelade Moskva att ett planerat besök av Natos generalsekreterare ställs
in.
Ryssland har på senare år känt sig allt mer trängt av väst.
Först blev de centraleuropeiska före detta kommunistländerna medlemmar i Nato.
Därefter de baltiska staterna. Nu står Georgien och Ukraina på tur.
Dessutom bygger USA ett missilförsvar på Rysslands gamla bakgård i Polen och
Tjeckien.
När en rad västländer med USA i spetsen i våras erkände utbrytarrepubliken
Kosovos självständighet uppfattade makthavarna i Moskva det som en
provokation. Tisdagens erkännande av Sydossetien och Abchazien är ett
tydligt svar.
För USA och EU är utgångspunkten att varje nation själv bestämmer sin framtid.
Vill Georgien och Ukraina gå med i Nato så har de rätt till det, oavsett vad
ryssarna säger.
Men väst är splittrat i frågan om hur hårt man ska våga gå fram.
Vid Natos toppmöte i Bukarest i april lade Tyskland in veto mot att Georgien
och Ukraina sattes upp på väntelistan till medlemskap i västalliansen. Många
tolkade det som ett utslag av att tyskarna inte vill stöta sig med det
Ryssland vars gas och olja man är så beroende av.
Nya strider kan fortfarande blossa upp i Georgien. Det är oklart hur stark
kontroll Moskva har över de milisförband som härjat i och utanför
Sydossetien. Och det är osäkert om USA lyckas hålla den oberäkneliga Mikhail
Saakashvili i styr.
Ryssland anser sig nu ha markerat sitt missnöje med västmakternas aggression
och befäst sin kontroll över två ”ryska” republiker.
Sannolikt tvingas USA och EU motvilligt accepterar att Sydossetien och
Abchazien ingår i Moskvas maktsfär.
Den riktigt allvarliga frågan är vad som händer om Moskva i framtiden anser
sig tvunget att skydda ryska befolkningar i Ukraina, Lettland eller något av
sina andra grannländer.