En rimlig fråga, kan tyckas. Ändå sågades förslaget omsorgsfullt sönder och
samman av såväl oppositionen som vännerna i regeringsalliansen.
Rädda Barnen presenterade på tisdagen en rapport om barnfattigdom. En kvarts
miljon barn lever i fattigdom i Sverige.
Nu mäts fattigdom i vårt land med annan måttstock än i Indien eller Afrika.
Men enligt organisationen har skillnaderna i hur barn lever ökat även här.
Rosengård i Malmö framhålls som en stadsdel med stor andel fattiga barn. Och
ska man tolka Maud Olofsson så är det i första hand till föräldrarna i dessa
familjer som skattepengarna ska gå.
När barnbidraget infördes i Sverige 1937 var det inkomstprövat. Fattiga
mödrar till faderlösa ungar fick hjälp. Men redan 1948 kom
det allmänna barnbidraget – lika åt alla. Och så vill sex
partier att det ska förbli.
Tre argument vändes mot Maud Olofsson.
Det första gäller den generella välfärden, en hörnsten i den svenska sociala
modellen. Tanken är att om alla får del av välfärden – gratis skola och
subventionerad sjukvård såväl som barnbidrag – så förblir folk solidariska
med systemet. Då är också medel- och överklassen beredda att ställa upp.
”Det gör att man kan ta ut mer skatt av dem som tjänar mest”, säger
socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros.
Det här ideologiska argumentet lyfts fram av oppositionen, men även av
folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och vissa moderater.
I det borgerliga lägret poängteras de praktiska invändningarna mot att dra
in barnbidraget för höginkomsttagare.
Socialminister Göran Hägglund (kd) pekar på att det blir stora
administrativa kostnader om tjänstemän ska kontrollera familjernas ekonomi
innan bidraget betalas ut: ”En inkomstprövning kostar mer än den smakar”.
Men det avgörande skälet för såväl Hägglund som moderater och folkpartister
att slänga Olofssons förslag i papperskorgen är ett annat: marginaleffekter.
För två år sedan vann regeringen valet på löftet att med sänkta skatter och
bidrag sätta Sverige i arbete. Barnbidrag enbart åt fattiga familjer skickar
motsatt signal.
”Det gör det mindre lönsamt att arbeta”, framhåller moderaternas
partisekreterare Per Schlingmann.
Därmed beskyller han Maud Olofsson för att ha slängt ur sig ett förslag i
strid med den för regeringen så heliga arbetslinjen. Vilket knappast var vad
Maud Olofsson hoppats på.