Europaparlamentet är unionens enda folkvalda organ.
Tjänstemännen i EU-kommissionen ska se till hela unionens intresse. Statsråden
i ministerrådet för sina regeringars talan. Men politikerna i EU-parlamentet
är utsedda direkt av folket.
I maktdelningen mellan EU:s tre viktigaste institutioner har parlamentet fått
allt mer makt.
Om Irland i höst röstar ja till Lissabonfördraget ökar de folkvaldas
inflytande ännu mer. Då får parlamentet delad lagstiftningsmakt med rådet på
femtio nya områden, däribland jordbruk, asylfrågor och polis och straffrätt.
När det nya fördraget träder i kraft ökar också antalet svenska ledamöter från
18 till 20. Eftersom det totala antalet bara stiger från 736 till 751 höjs
svenskarnas röstandel från 2,4 till 2,7 procent.
Men hur ska svenskarna påverka bland alla tyskar, fransmän, britter,
italienare och polacker som är långt fler?
De viktiga frågorna i EU-parlamentet avgörs i kompromissande mellan de olika
partigrupperna. Kohandeln sker först i parlamentens utskott och sedan inför
slutomröstningen i plenum.
Därför är det viktigt att få en stark ställning inom sin partigrupp.
Moderaten Gunnar Hökmark är den som haft högst formell ställning. Han har den
gångna mandatperioden varit en av tio vice ordförande i den största
partigruppen, konservativa och kristdemokratiska PPE.
En politiker som utses till ”rapportör” får stor makt. Rapportören formulerar
parlamentets ställningstagande i en viss fråga. Därför flockas Bryssels
många lobbyister som flugor runt rapportörerna.
Det fick till exempel socialdemokraten Göran Färm uppleva när han ett år var
rapportör för EU:s budget.
Detsamma upplevde centerpartisten Lena Ek, som utsågs till rapportör i
industriutskottet när man lagstiftade om det stora kemikaliedirektivet Reach.
Oftast röstar de folkvalda som sin partigrupp i EU-parlamentet.
Men långt ifrån alltid. Vissa ledamöter profilerar sig på frågor som inte alls
förknippas med gruppen. Så har exempelvis kristdemokraten Anders Wijkman
drivit på för radikalare miljölagstiftning.
När ideella organisationer betygsätter EU-parlamentarikerna värderas ofta en
kompromisslös hållning högre än resultat.
Miljöpartisten Carl Schlyter, som är EU-motståndare trots att han tillhör den
EU-entusiastiska gröna gruppen, har rankats i topp av såväl
Naturskyddsföreningen som Open Europe, en lobbygrupp för öppenhet och
personligt frihet.
Den typen av utmärkelser brukar politiker från de stora partigrupperna fnysa
åt.
”I Bryssel kan man antingen sitta på läktaren med fina åsikter eller gå ut på
plan och försöka påverka”, säger Lena Ek.