Topplacering bra i kohandeln

Europaparlamentet är unionens enda folkvalda organ.

Tjänstemännen i EU-kommissionen ska se till hela unionens intresse. Statsråden i ministerrådet för sina regeringars talan. Men politikerna i EU-parlamentet är utsedda direkt av folket.

I maktdelningen mellan EU:s tre viktigaste institutioner har parlamentet fått allt mer makt.

Om Irland i höst röstar ja till Lissabonfördraget ökar de folkvaldas inflytande ännu mer. Då får parlamentet delad lagstiftningsmakt med rådet på femtio nya områden, däribland jordbruk, asylfrågor och polis och straffrätt.

När det nya fördraget träder i kraft ökar också antalet svenska ledamöter från 18 till 20. Eftersom det totala antalet bara stiger från 736 till 751 höjs svenskarnas röstandel från 2,4 till 2,7 procent.

Men hur ska svenskarna påverka bland alla tyskar, fransmän, britter, italienare och polacker som är långt fler?

De viktiga frågorna i EU-parlamentet avgörs i kompromissande mellan de olika partigrupperna. Kohandeln sker först i parlamentens utskott och sedan inför slutomröstningen i plenum.

Därför är det viktigt att få en stark ställning inom sin partigrupp.

Moderaten Gunnar Hökmark är den som haft högst formell ställning. Han har den gångna mandatperioden varit en av tio vice ordförande i den största partigruppen, konservativa och kristdemokratiska PPE.

En politiker som utses till ”rapportör” får stor makt. Rapportören formulerar parlamentets ställningstagande i en viss fråga. Därför flockas Bryssels många lobbyister som flugor runt rapportörerna.

Det fick till exempel socialdemokraten Göran Färm uppleva när han ett år var rapportör för EU:s budget.

Detsamma upplevde centerpartisten Lena Ek, som utsågs till rapportör i industriutskottet när man lagstiftade om det stora kemikaliedirektivet Reach.

Oftast röstar de folkvalda som sin partigrupp i EU-parlamentet.

Men långt ifrån alltid. Vissa ledamöter profilerar sig på frågor som inte alls förknippas med gruppen. Så har exempelvis kristdemokraten Anders Wijkman drivit på för radikalare miljölagstiftning.

När ideella organisationer betygsätter EU-parlamentarikerna värderas ofta en kompromisslös hållning högre än resultat.

Miljöpartisten Carl Schlyter, som är EU-motståndare trots att han tillhör den EU-entusiastiska gröna gruppen, har rankats i topp av såväl Naturskyddsföreningen som Open Europe, en lobbygrupp för öppenhet och personligt frihet.

Den typen av utmärkelser brukar politiker från de stora partigrupperna fnysa åt.

”I Bryssel kan man antingen sitta på läktaren med fina åsikter eller gå ut på plan och försöka påverka”, säger Lena Ek.