Relationer avgör Bildts framtid

Men fnurror på tråden mellan Sverige och tre av EU:s stormakter talar emot den svenske utrikesministern.

I morgon är Carl Bildt värd för sitt första möte på hemmaplan med sina kolleger från EU:s 27 medlemsländer.

Mötet på Moderna museet i Stockholm är informellt. Inga beslut ska fattas. Däremot får samtalen stor betydelse för hur EU ska agera på den världspolitiska arenan. Högst på dagordningen står konflikterna i Mellanöstern och Afghanistan.

Carl Bildt har hemma i Sverige fått kritik för sitt sätt att sköta utrikespolitiken. Personalen på UD klagade i en enkät i våras på att han inte lyssnar på sina medarbetare. Att han sällan är närvarande. Och att han för en ryckig ”enmanspolitik” som är svår att följa.

”Bästa sättet att begripa svensk utrikespolitik är att läsa Bildts blogg på nätet”, säger en UD-källa.

Det är ingen hemlighet att många tjänstemän i Arvfurstens palats i Stockholm hoppas att Bildt får något av de toppjobb i Bryssel som tillsätts i höst.

Närmast till hands ligger posten som EU:s ”utrikesminister”. Om Irland i början av oktober röstar ja till Lissabonfördraget ska unionen under Sveriges ordförandeskap utse en permanent talesman i utrikesfrågor, samtidigt med en ”president”, en ständig ordförande i europeiska rådet.

Det andra möjliga jobbet för Bildt är att bli kommissionär i den nya EU-kommissionen som tillträder i november.

Vad Bildt själv vill vet bara han. Hittills har han svarat nej till alla journalister som frågat om han är intresserad. Det hör till spelet. En politiker med självaktning tackar ja först när han fått ett formellt erbjudande.

För att få jobbet som EU:s ”utrikesminister” måste Bildt ha stöd från de stora EU-länderna. Frågan är om han har det.

Visserligen odlar Bildt flitigt kontakten med sina europeiska kolleger. Det senaste året har han haft över tvåhundra resdagar. På bloggen ”Alla dessa dagar” kan man följa hur han flänger till jordens alla hörn. Till mötet i Stockholm kommer Bildt direkt från Afghanistan.

Till Bildts närmsta vänner bland EU-ministrarna hör Finlands Alexander Stubb, Danmarks Per-Stig Möller och Polens Radek Sikorski. Det var Bildt och Sikorski som i fjor tog initiativ till EU:s östliga partnerskap med Ukraina, Moldavien, Vitryssland, Georgien, Armenien och Azerbadjan.

När Bildt själv beskriver sina relationer med sina EU-kolleger låter det ofta som att han är polare med alla.

Så här skrev han på sin blogg under en presskonferens med Fredrik Reinfeldt och den finske statsministern Matti Vanhanen i Tavastehus i maj: ”Alexander Stubb och jag sitter längst bak och umgås digitalt med världen i övrigt.”

Och efter ett Östersjömöte på Malmöhus i Malmö i juni 2007 lät det så här: ”Tyvärr hann jag inte hänga med Frank-Walter Steinmeier på en öl på någon uteservering på Stora Torget.”

Steinmeier är utrikesminister i Tyskland, ett av de EU-länder som Bildt har en komplicerad relation med. I början av 1990-talet var den konservative förbundskanslern Helmut Kohl något av mentor åt Bildt i Europapolitiken.

Nu har Bildts kärva förhållande till Ryssland rört till det. Som nybliven utrikesminister fick Bildt hård kritik för sitt optionsinnehav i investmentbolaget Vostok Nafta, som ägde aktier i den ryska gasjätten Gazprom. Bildt tvingades sälja och har sedan dess drivit en hård linje mot Ryssland.

När ryssarna invaderade Georgien förra sommaren jämförde han det med Hitlers intåg i Tjeckoslovakien. Och i den pågående svenska behandlingen av rysk-tyska Nord Streams planer på en gasledning genom Ös-tersjön delar Bildt regeringens oro för ökad närvaro av rysk militär.

Bildts hållning mot Ryssland har väckt irritation i Berlin, där förbundskansler Angela Merkel är mån om såväl goda relationer mellan EU och Ryssland, som att gasprojektet blir av. Styrelseordförande i Nord Stream är ingen mindre än den socialdemokratiske förre förbundskanslern Gerhard Schröder, partikamrat med Bildts kompis Frank-Walter Steinmeier.

Med Storbritanniens David Miliband och Frankrikes Bernhard Kouchner har Bildt täta kontakter.

”Det har blivit samtal med såväl London som Paris och Berlin om de skenrättegångar som skett under dagen i Teheran. David Miliband, Bernard Kouchner och jag koordinerade agerande”, skrev Bildt på sin blogg i början av augusti när regimen i Iran straffade de oppositionella efter sommarens upplopp.

Bildt och Kouchner har en gemensam bakgrund i kriget på Balkan på 1990-talet. Svensken var EU-medlare och senare FN:s höge representant i Bosnien, fransmannen blev FN:s man i Kosovo.

Men i dag är Bildt illa sedd av Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Orsaken är Turkiet.

Sarkozy har gjort klart att han inte tycker att turkarna har i EU att göra. Carl Bildt är en varm anhängare av turkiskt medlemskap. Och han försummar sällan att påpeka det. I maj retade det upp den franske presidenten så till den milda grad att han hotade ställa in ett statsbesök i Stockholm.

I Mellanösternpolitiken – ett av ämnena på mötet i Stockholm – har Carl Bildt blivit allt mer kritisk till Israel. Han protesterade mot ”Operation gjutet bly” i Gaza i vintras. Och han är starkt kritisk till att den nya regeringen under Benjamin Netanyahu bygger ut judiska bosättningar på Västbanken.

Den kanske främste Israelvännen i EU-kretsen är Italiens utrikesminister Franco Frattini, som inte ens under blodbadet i Gaza i vintras höjde tonen mot Israel. Han blåste i måndags liv i den diplomatiska konflikten mellan Sverige och Israel om Aftonbladets artikel om organstöld från palestinska dödsoffer.

EU måste gemensamt fördöma en så antisemitiskt publicering, krävde Frattini i tidningen Haaretz.

Något sådant får han inte med sig mötet i Stockholm på.

Men helt klart är Italien ännu ett EU-land vars regering inte är stormförtjust i tanken på att utse Carl Bildt till unionens utrikespolitiske talesman.