Kompositören kommer för alltid att förknippas med nazismen. Men även om kompositören hyste avskyvärda rasteorier avled han 50 år före Hitlers maktövertagande, och bara den mest konspiratoriskt lagde söker koppla honom till Auschwitz. Kanske skräms vi mest av att Hitler kunde uppbringa kärlek till konsten? Musikintresset och anekdoter, som den om hur gott diktatorn skrattade åt filmen med samma namn, skänker honom en obehaglig dimension. Hitler som människa.
När nu Anders Bering Breiviks vittnesmål i rätten i Oslo, likt hans manifest, avslöjar en kulturkonsumtion som spänner från filmmusiken i ”Sagan om ringen” till komedin ”Tillbaka till framtiden” och onlinespelet ”World of Warcraft” kommer anklagelser återigen att riktas mot populärkulturen som medskyldig till hans dåd.
Kultur kan enkelt beskrivas som allt det där vi inte behöver för att överleva som fysiska varelser, men som är helt oumbärligt för att vi ska stå ut som människor. Med ett sinne som är så fullt av hat, utanförskap och frånvändhet är Breivik inte i mindre behov av det än vi andra.
Inte är det heller i det fläckfria och rekorderliga vi finner störst lärdom om våra brister och utmaningar. Rikard III, Hannibal Lecter och Michael Corleone skänker oss fler insikter om den mänskliga gåtan än en hel skvadron riddare i skinande rustning. Den som såg den norske statsministern Jens Stoltenberg i Skavlan härom året minns kanske hur han berättade att han funnit styrka i den plågade maffiabossen Tony Soprano, knappast Guds bästa barn.
Men har inte spelen hjälpt Breivik bli en mästerskytt?
Breivik var beväpnad med automatvapen på en isolerad ö full med försvarslösa ungdomar. Det krävdes knappast precision för att åstadkomma helvetet på Utøya. Självklart har han också övat med de verkliga vapnen.
Att han sedan lyfter fram spelens betydelse är ovidkommande. Vi ser inte Breivik som ett sanningsvittne i andra frågor. En mästare på fotbollsspelet FIFA blir inte en Zlatan på den verkliga planen, de med bra varvtider i Gran Turismo hör knappast hemma på Nürburgring.
Actionspel kan kanske ge snabbare situationsanalys och måltänkande, och visst kan Breivik ha tränat upp saker som reaktionsförmåga. Men hur verklighetstroget spelens vapen än återges är färdigheter i verkligt skytte något helt annat.
Att små solstrålar av kultur skimrar genom Breiviks betongväggar av hat är inget bevis på konstens skuld i sammanhanget, utan en bekräftelse på att vi alla har en längtan efter mening och förtröstan. Massmördare är inget undantag.
Den som orkar läsa Breiviks manifest finner sida upp och sida ned av högervriden, ultrakonservativ, rasistisk hatpropaganda med kristna förtecken. Trots en uppenbar fascination för film, musik och spel handlar i slutändan mindre än tio sidor om hans kärlek till kulturen. Hade istället alla 1 518 sidor gjort det hade den obeskrivliga tragedin i Norge med största sannolikhet aldrig inträffat.