Det omedelbara svaret på dessa frågor är att mystifikationer är ett klassiskt
marknadsföringsinstrument.
Maskeraderna gynnar Keplers och Fantomens position i de djupa skogarna.
Nu kan man föreställa sig andra skäl än varumärkesmässiga till att författare
väljer att verka under pseudonym: risken för politiska eller sociala
repressalier, viljan att hålla isär privatliv och offentligt liv, strävan
efter att skapa ett litterärt jag som kan överskrida vardagsjagets
begränsningar ...
Men när det gäller pseudonymen Lars Kepler tänker man genast i termer av
förlagskupper och mediestrategier. Delvis förstås, därför att Albert
Bonniers förlag har valt att lansera Kepler på det sättet – som ett
marknadsföringsmirakel, en världssuccé redan på prototypstadiet, nästa stora
svenska exportprodukt efter Stieg Larsson.
Men också därför att det är den plats i det allmänna medvetandet som den
svenska kriminallitteraturen nu erövrat, eller kanske förvisats till.
Veteraner i bestsellerbranschen som Mankell, Marklund och Guillou
insisterar på att de har något att säga. Men för alla oss andra är
kriminalromanen primärt ett säljfenomen. Ett Ikea (gör alla svenskar till
världsmästare) och ett Svenska Spel (ger alla chansen att bli snorrika).
Sveriges välstånd bygger inte längre på popharmonier och IT-visioner. Den
nationella basnäringen är industriell produktion av litterära likhögar.
Det är i det perspektivet man måste förstå pseudonymen Lars Kepler, ett från
början globaliserat brand name, tre stavelser som förmedlar både de svenska
rötterna (Lars) och de internationella anspråken (Kepler).
Det industriella i projektet gör det lätt att slå fast vem och vad Lars Kepler
inte är. Knappast en för branschen okänd talang. Fabriken måste vara
garanterat leveranssäker, annars vågar knappast ett förlag som Bonniers dra
igång en stor internationell säljkampanj.
Var hittar man fiktionsfabrikörer med insäljningsvana? I tv- och
filmindustrins manusverkstäder. Det är nog där man ska leta efter Kepler och
jag har en kandidat: författarteamet Rolf och Cecilia Börjlind – extremt
rutinerade, genrekunniga, har skrivit manus både till Beck- och
Wallander-filmer. De ligger också bakom tv-serien ”Graven” som härbärgerade
stämningar och ett persongalleri som gör det rimligt att tänka sig paret som
författare till en svit romaner med en hypnotisör i centrum.
Om det nu inte är Kajsa Ingemarsson?