Per Svensson

Malmö behöver teaterns Knutby

Slå oss! Stånga oss! Gööör någonting!

Teatergruppen Institutet har nu blivit bönhörd. Till skillnad från Tjuren Ferdinand nöjer sig inte Malmö kommun med att lukta på blommorna utan låter locka sig i fällan.

Det kan bara sluta på ett sätt. Institutet får martyrgloria och stöd från hela kultur-Sverige. Kommunen blir sittande med dumstruten på hornen.

Malmö kulturstöd vill köra ut Institutet från dess lokaler på Norra Vallgatan i Malmö. Officiellt bara för att ... tja, bara för att. Men uppenbart är att kulturkamrererna tycker att Institutet har spelat för lite. Istället för att reproducera en och samma föreställning iscensatte Institutet under våren ett antal engångsaftnar med (enligt vittnesbörder) tonvikt på Rom, sex, våld och stimulerande samvaro i klubbmiljö. Jag kan inte uttala mig om projektets konstnärliga kvalitet, för jag var inte där, Men en sak vet jag: Man ska akta sig för kvantitativa mått när man mäter kulturellt värde. Annars kanske man tvingas medge att Jan Guillou och Camilla Läckberg är Sveriges mest betydelsefulla diktare.

Institutets konstnärlige ledare Anders Carlsson som tidigare, helt korrekt, påpekat att en publik som aktivt väljer att avstå från att besöka en teater faktiskt också är en publik, kan i dag glädja sig åt att en konfiskerad scen också är en scen. Malmö kommun har till sist bekräftat vad mer småskurna teaterkritiker i pressen uppenbarligen tvivlat på, nämligen att Institutet är en provokativ gerillagrupp som man inte kan ha i subventionerade lokaler.

Grattis, Institutet! Sorry, Malmö.

Carlssons kollektiv har visserligen förmodligen inte varit ens hälften så subversivt som de drivande medlemmarna gärna föreställt sig. I gengäld har det, åtminstone i medierna, funnits en aura av teaterfilosofisk Knutbysekt kring Institutet med ”husdramatikern” Ludvig Uhlbors i rollen som Kristi brud.

Men just det, lite kulturell sekterism är kanske vad Malmö behöver? Det är inget fel på arenor för b-hockey och bredmagad schlager, men de spär inte på Malmös trovärdighet som vass, spännande, lite farlig framtidsstad med fasta förbindelser till stora världen.

Institutet skulle kunna bli minst lika viktiga för stan som Percys arena. I synnerhet om och när gruppen växer ur sin hittillsvarande narcissism. Risken nu är att Carlsson och hans grupp aldrig tvingas göra detta. Risken är att Malmö kommun istället fixerar dem i en till en början tacksam men i längden ofruktbar roll: hemlöshetens heroer.