I ”Alla presidentens män” porträtterade Robert Redford och Dustin Hoffman Watergateavslöjarna Woodward och Bernstein som arketypiska riddare av det fria ordet.
Knappt tjugo år senare hade rovriddarna tagit över. I Oliver Stones ”Natural Born Killers” från 1994 är reportern Wayne Gale en psykopatologisk vampyr som bara förtjänar att bli föraktad och dö.
”You’re not even an ape, you’re a media person”, säger mördaren Mickey Knox.
Sedan dess har såväl den fiktive som den verklige journalistens anseende stadigt försämrats. I snart sagt varje tv-serie överfaller stim av stråtrövare med blodiga mikrofoner oskyldiga anhöriga till brottsoffer eller makthavare, som i jämförelse med reportrarna, trots allt framstår som riktigt mänskliga.
Ingen verkar gilla oss journalister. Vi är ungefär lika populära som calicivirus. Till och med våra arbetsgivare, kanske framförallt de, vill helst slippa oss.
Det förvånar därför inte att allmänhetens reaktioner på förra veckans fällande dom i Malmö tingsrätt mot Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och två av hans medarbetare, nyhetschefen Andreas Johansson och reportern Diamant Salihu, pendlar mellan skadeglädje och indignation. Den senare reaktionen utlöst av att ledande publicister har mage att försvara dessa skurkaktiga kollegor som ska vara tacksamma, tacksamma!, över att komma undan med villkorligt när de egentligen borde hängas upp i närmaste lyktstolpe.
Okej, jag överdriver lite, men jag kan inte hjälpa det. Man har det i blodet. Man är ju journalist.
Men det triumfatoriska journalisthat som slår emot en när man tar del av kommentarsfälten under nyhetsartiklarna om domen mot de tre journalisterna är ändå påtagligt.
Varifrån kommer det?
Expressens medarbetare är dömda för att i Malmö ha köpt en pistol, som de sedan omedelbart överlämnade till polisen. Syftet var journalistiskt. Tidningen ville konkret visa hur lätt det är att skaffa illegala vapen i en stad plågad av våldsdåd. Något brottsligt uppsåt fanns inte.
Det är, inser man, just detta som framkallar raseriet: Journalisternas anspråk på att agera inte i egenintresse utan som företrädare för ett allmänintresse.
Vilka tror de att de är? Det enda de är intresserade av är att sälja så mycket som möjligt, inklusive sina själar.
Reaktionerna på Expressendomen antyder därmed också något om orsakerna till det mer konstanta journalisthatet. Adeln säger sig försvara friheten mot tyrannen, men folket tycker sig genomskåda hyckleriet och jublar när kungamördaren Anckarström får slita spö.
Också juridiska experter rycks med av stämningen. Mårten Schultz, professor i civilrätt, hånar i en krönika i Aftonbladet (18.5) tanken att det skulle kunna finnas ”ett särskilt syfte, ett journalistiskt syfte, som tydligen trumfar ut vanliga uppsåtsbedömningar”.
Går man till domen upptäcker man dock att tingsrätten inte betraktar detta som en skrattretande idé.
”Frågan i målet är om det vid en intresseavvägning mellan yttrande- och informationsfrihet, sett i ljuset av Europakonventionen, på den ena sidan och bestämmelserna i vapenlagen på den andra sidan, kan anses ha varit befogat att illegalt införskaffa ett vapen”, heter det i domen. Tingsrätten konstaterar sedan att utrymmet för en sådan intresseavvägning dock ”är synnerligen begränsat” eftersom det aktuella brottet har fängelse som normal påföljd.
Men det intressanta här är att tingsrätten dementerar Schultz tvärsäkra påstående att det inte spelar någon roll vilka goda journalistiska uppsåt Expressen kan tänkas ha haft.
Detta var ett mål där intresse stod mot intresse, och Malmö tingsrätt medvetet valde att förringa det allmänintresse Expressens journalister åberopade. Det var inte något självklart juridiskt beslut.Det var, vågar jag hävda, ett politiskt beslut. Tingsrätten ansåg inte att Expressens handfasta undersökning av den illegala vapenmarknaden i Malmö var tillräckligt viktig och samhällsrelevant för att göra köpet av pistolen befogat.
Det är en uppfattning som låter sig ifrågasättas.
Malmö tingsrätt hade inte behövt fälla de tre journalisterna. Borde heller inte ha gjort det. Viktigare att påpeka är ändå att åklagaren inte hade behövt väcka åtal och att han heller inte borde ha gjort det.
Ska journalister stå över lagen? Nej, men journalistiken som samhällelig institution åtnjuter ett särskilt skydd i lagen (Tryckfrihetsförordningen) och mot lagen (ensamansvar för utgivaren, en speciell processordning för tryckfrihetsbrott och så vidare). Detta bland annat för att enskilda journalister inte av rädsla ska avstå från att undersöka och rapportera om olika former av maktutövning.
Trots det valde kammaråklagare Jörgen Larsson att väcka åtal med anledning av Expressens vapenreportage.
Det var ett aktivt val.
Av vapenlagens nionde kapitel, sjunde paragraf, framgår att om någon frivilligt lämnar ett vapen till polismyndigheten, vilket Expressens reporter gjorde omedelbart efter köpet, ”får åtal mot denne för olovligt innehav av vapnet eller ammunitionen väckas av åklagaren endast om det är motiverat från allmän synpunkt”.
Vilken var denna ”allmänna synpunkt” i Expressenfallet? Inte helt klart. Men medan Mårten Schultz kallar den fällande domen självklar, var åtminstone en annan jurist med kunskap om fallet mindre säker på sin sak. Det var delvis just därför det blev ett åtal.
Expressens advokater begärde i en tidig fas en överprövning av kammaråklagare Jörgen Larssons åtalsbeslut. Ärendet gick då vice överåklagare Göran Hellstrand. Han gav Larsson rätt, men inte för att han ansåg att utgången av målet var given utan delvis av rakt motsatt skäl, för att utgången var osäker: ”Jag konstaterar i likhet med klagandena att lagstiftaren inte synes ha förutsett den uppkomna situationen och att omständigheterna i det här fallet komplicerar den straffrättsliga bedömningen.”
Inte ett rutinmål med självklar utgång, alltså. Snarare ett test. Av vad? Inte heller det helt klart.
Har dagens journalistfientliga klimat spelat någon roll för rättegången?
Kanske.
Jag vill därför gärna återvända till 1970-talet. På den tiden talade man sällan om ”media”, oftare om ”journalistiken ” och ”pressen”. Jag har en känsla av att många människor i dag, särskilt de yngre, har tämligen diffusa idéer om vad dessa begrepp står för. För dem är allt ”media”, och ”media” är en överallt närvarande mäktig industri som gör vad som helst för att tjäna pengar.
Men journalistik och ”media” är inte samma sak. Journalistik är en värderingsstyrd verksamhet av vital betydelse för det demokratiska samhället. ”Media” däremot är en bransch, en industrigren.
Hettan i hatet mot oss journalister, upprördheten över våra förmenta anspråk på privilegier, förstärks gissar jag av att vi av alltfler, ibland tyvärr också av oss själva, alltmer kommit att uppfattas som företrädare för ”media” snarare än för ”journalistiken”.
Det enda positiva man kan säga om domen i Malmö tingsrätt är därför att den utgör en påminnelse om att journalistiken, som vi hittills definierat den, inte kan tas för given, ens i ett land med så gedigna tryckfrihetstraditioner som Sverige.