Ut i kylan, jag och min öl. Inne i värmen finns mina vänner. Inne i värmen kunde vi va’ om vi hade en egen gård, där vi kunde ta hand om varann ...”
Jag googlar runt bland Europas litteraturhus och plötsligt hör jag Nationalteaterns melankoliska sång eka i de djupaste minnesschakten.
”Ut i kylan”, skriven för ungdomspjäsen ”Sune får jag knäppa din bläzer”, 1971 lär det ha varit.
Det var på den tiden den lokallösa tonåringen drog runt med mellanölet i plastkassen och hårborsten instucken i jeansjackan och nästan varje dag förklarade för reportrarna från radions ungdomsredaktion att han och hans polare ville ha ett eget hus att liksom ... vara i.
Nu är det Litteraturen som ropar efter någonstans att vara. Ett eget hus där författare och läsare kan ta hand om varann, träffas över ett glas vitt, och uppleva den friktionsvärme som alstras av civiliserade panelsamtal. En fritidsgård för kultiverade vuxna.
I en rad svenska städer drömmer man om ett litteraturhus. Frågan har väckts i Stockholm och i Uppsala. I Göteborg har Malmö högskolas avgående vicerektor Ingrid Elam genomfört en husutredning för kulturförvaltningens räkning.
Och i Lund arbetar en grupp aktivister, med författarna Oline Stig och Åsa Maria Kraft i spetsen, energiskt för att kulturstaden utan kulturinstitutioner (jag hårdrar lite här för den polemiska sakens skull) ska bli först i landet med att etablera ett fullskaligt litteraturhus.
Nästa veckoslut arrangerar gruppen en ambitiös litterär festival, ”Litteraturhusdagarna”, med syftet att demonstrera vad ett litteraturhus är, och vad det skulle kunna vara just i Lund.
Lundaaktivisterna tänker sig ett hus som ska ligga centralt. Där ska finnas en scen för författarframträdande, debatter och seminarier. Där ska också finnas restaurang och bokhandel/antikvariat.
Så ser grundkonceptet ut. Överallt. Det är tyskt. Varje större tysk stad har numera ett litteraturhus. Huset i Berlin är originalet, öppnat i mitten av 1980-talet.
Verksamheten bedrivs i en vacker patriciervilla med trädgård på Fasanenstrasse, strax intill Ku’damm. För ganska exakt ett år sedan åt min fru och jag en tidig middag i trädgårdsserveringen. Hustrun knuffade mig diskret i sidan. Vid bordet intill satt Herta Müller.
Man kan låtsas vara hur kändisblasé som helst, men det är lite speciellt att gnugga bord med en Nobelpristagare i litteratur. Men chansen att stöta på en litterär celebritet är ändå inte huvudskälet till att jag alltid besöker litteraturhuset när jag är i Berlin. Det beror istället på att husets kombinerade kafé och restaurang med dess centraleuropeiska atmosfär och läckra, prisvärda mat. Den trånga, men extremt välsorterade, bokhandeln är också den värd en omväg.
De aldrig krympande köerna på bokmässan i Göteborg, och till författarshowerna på bibliotek och kulturhus runt om i Sverige, visar ändå att det finns ett stort och växande behov hos många av oss att få litteraturen personifierad, att få se och höra Författaren, med stort F. Man kan filosofera länge över den tilltagande personkulten i litteraturen, men den är ett lika karaktäristiskt inslag för samtidskulturen som högkonjunkturen för kaféliv.
I litteraturhuset samverkar dessa två fenomen på ett attraktivt sätt, därav exportframgången för det tyska konceptet. I dag finns det litteraturhus också i Köpenhamn och i Oslo.
Och i Sverige? Vi har ju redan bibliotek med kaféer och författarbesök och bokvaruhus med författarbesök och kaféer?
Jo. Men, för att citera hårdrockgitarristen Yngwie Malmsteen, ”more is more”.