Spökjägarna i Rosengård

Syret har tagit slut i säkerhetssalens trånga åhörarbås. Huvudena hänger som vissna tulpaner.

Rosengårdsrättegången går mot sitt slut. Någon i kompisklacken sammanfattar:

– Samhällstjänst! Det är för att han är svensk. Men han får sju års fängelse.

Det är skillnad på ”han” och ”han”. Den ene av de två åtalade, en 18-åring, kommer från Höllviken. Den andre, en 21-åring, är från Rosengård.

Nu har hans kompis ändå fel när han utgår från att den skillnaden förklarar den förmodade olikheten inför lagen. För det första har domarna ännu inte fallit, och några sju år i fängelse har åklagaren inte yrkat på. Han nöjde sig med ”flerårigt fängelsestraff”. För det andra var den yngre av de två bara 17 år när det misstänka brottet begicks och ska inte straffas som en vuxen. Och för det tredje: 21-åringen anklagas för att ha varit en av Rosengårdskravallernas ”anstiftare och anförare”. Dessutom ska han ha kastat en tung cementplatta mot en polis. Den yngre mannen misstänks bara vara en huligan i ledet, en menig stenkastare.

Men om rättvisans representanter kan ha förutfattade meningar om ungdomar från Rosengård så kanske man inte ska förvånas över att ungdomar från Rosengård har förutfattade meningar om rättvisan.

”Blattajävlar ...apajäveln ... duktigt med stryk så att han inte kan stå på benen ...”

Jag kom sent till Malmö tingsrätt i onsdags och väntade in första paus utanför rättssalen. När dörrarna öppnades vällde de upprörda känslorna ut i korridoren.

Ett knappt dygn senare skulle den polisvideo som just visats i rättssalen toppa Sydsvenskans förstasida och utlösa en lavin av rubriker, nyhetsinslag, kommentarer, beklaganden och fördömanden.

Plötsligt var unga män från Rosengård offer igen. Annars brukar de oftast ses som gärningsmän. Det är däremellan det pendlar. Antingen offer för strukturell rasism, misslyckad integrationspolitik och den svenska skolan. Eller också skyldiga till gangsterism och islamisering.

I populärkulturen finns det två vanligt förekommande personifikationer av hotfull ondska. Den ena är galningen som plötsligt löper amok och hugger vilt omkring sig med yxan. Den andra är den manipulative psykopaten, som iskallt väntar in sitt offer. Å ena sidan djävulskt kaos. Å andra sidan diabolisk list.

Det mytologiserade Rosengård rymmer båda dessa hotbilder. Det är en av förklaringarna till denna Malmöstadsdels riksomfattande popularitet. Alla journalister och politiker älskar att tala om Rosengård för då vet folk vad vi talar om. (Om vi, journalisterna och politikerna, själva gör det är osäkert.)

Rosengårdskravallerna strax före jul bekräftade skräcken för ett svenskt samhälle som faller sönder i anarki och laglöshet, ett Clockwork Orange-Sverige. Rosengårdsrapporten, beställd av regeringen och presenterad för halvannan vecka sedan, aktualiserade i sin tur rädslan för att det svenska samhället långsamt men säkert ska förgiftas av sluga fanatiker.

Dessa båda skräckprojektioner smälter samman i källarmoskén, Rosengårdskravallernas casus belli (anledning till krig). Kaos blir granne med profeten.

”Den källarmoské som stängdes ner i början av sommaren 2008 – och som ockuperades under november-december – är den som många respondenter identifierat som en av de mest radikala. Den uppges ha sysslat med rekrytering, koranskolor, speciella kurser för konvertiter samt trakasserat många i området både psykiskt och fysiskt”, heter det i rapporten från Centrum för asymmetriska hot och terrorismstudier.

Är detta sant? Rapporten gör, vilket med eftertryck framhållits i debatten om den, mycket lite för att underlätta läsarens bedömning av uppgifternas tillförlitlighet.

Men sunt förnuft säger att det snarast vore märkligt om inte religiös extremism och gudliga trakasserier förekom i Rosengård. Man behöver bara läsa PO Enquist för att bli påmind om att det inte är särskilt länge sedan också pursvenska byar härbärgerade religiösa åsikts- och uppförandepoliser. Och man behöver inte vara socialpsykolog för att inse att invandrarenklaver med hög andel identitetssökande ungdomar kan driva fram starka begär efter rus som stillar själen – och att steget från ett slags berusning till ett annat slags inte behöver vara långt. I en reportagebok berättade reportern Jolo på sin tid om hur stora skaror svenska invandrare under 1870-talet sveptes med i den stora väckelsevåg som då gick över den syndiga storstaden Chicago. Unga svenska män frös och föraktades i det nya landet. De pimplade whisky och levde rövare, men var ändå olyckliga. Så hittade de gemenskap och mening i kapellen. De ”föll till”, som det hette. Blev frälsta. ”Alla, alla föll till och bekände sina synder och prisade Jesus”, heter det i ”Chicago” 1958.

USA klarade sig hyggligt ändå.

Detta inte sagt för att förringa riskerna för och med ett utbrett gängvälde, islamitiskt eller gangsteristiskt eller båda dessa saker på en och samma gång.

Men schablonbilder är ett dåligt vapen i händerna på ett demokratiskt samhälle. Det gör istället klokt i att förlita sig på självsäkerhet och rättssäkerhet. Den liberala, sekulära samhällsmodellen är bäst i test. Öppna dörrar är därför det säkraste sättet att minimera rekryteringsbasen för dess fiender.

En av rättssystemet garanterad respekt för individens autonomi är modellens grundbult. Vid kränkningar av denna autonomi tar toleransen slut. Det innebär att om det nu finns ”åsiktskontrollanter” i Rosengård som med trakasserier och hot försöker tvinga på andra människor en bestämd livsstil så måste det med kraft beivras. Skulle det inte finnas lagrum nog för detta så får sådana lagrum skapas (inte konstigare än att Sverige en gång i tiden förbjöd barnaga).

Kort sagt: Samhället kan inte visa någon tolerans överhuvudtaget mot övergrep eller brott som begås i religionens eller traditionens namn. I övrigt måste vuxna människor ha rätt att bli saliga på sin egen fason. Annars riskerar det liberala samhällets företrädare att förvandla sig till häx- och spökjägare.

Den åtalade 21-åringen i Malmö tingsrätt är klädd i randig tröja. För att han älskar randigt?

Eller som en trotsig gest riktad mot polis och åklagare?

”Mannen i den randiga tröjan” är Rosengårdsmålets spöke. Han iakttogs gång på gång under kravallerna den 18 december. Aggressiv. Aktiv. Längst framme i frontlinjen. Detta finns det inga skäl att betvivla. Men är han och 21-åringen samma person? Åklagaren hävdar det, stödd på vittnesmål från poliser. Men polisen har, visar det sig under rättegången, lagt krokben för sig själv genom att redan under kravallnatten plocka fram ett passfoto av 21-åringen. Flera polismän studerade det. Dagen därpå fick samtliga poliser som skulle delta i Rosengårdskommenderingen den kvällen se fotot under den så kallade ”utsättningen” i polishuset. De fick då veta att ”randiga tröjan” identifierats. Här är han. Så här ser han ut.

Utpekanden i rätten har därmed gjorts så gott som värdelösa. Eller som 21-åringens advokat formulerade det under sin slutplädering:

– Alla poliser som vittnat har sett fotografiet. Inte konstigt att de känner igen honom när han sitter här i dag.

Varför detta polisiära självmål? Man kan tänka sig olika förklaringar, mer eller mindre smickrande för polismakten.

En av dem skulle kunna kopplas till de rasistiska glåporden i polisbussen. En kultur som, på ett urlakat och lite bonnigt sätt, påminner om den mentalitet som präglade Bush-kriget mot terrorn: När man har med vissa fiender att göra så är det bara resultatet som räknas, då kan man inte vara så petimäternoga med medlen.

Såväl 21-åringen som 18-åringen kommer att frikännas när domen offentliggörs den 11 februari. Allt annat vore sensation och skandal.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen