Börja sökandet på fabriksgolvet

Det omedelbara svaret på dessa frågor är att mystifikationer är ett klassiskt marknadsföringsinstrument.

Maskeraderna gynnar Keplers och Fantomens position i de djupa skogarna.

Nu kan man föreställa sig andra skäl än varumärkesmässiga till att författare väljer att verka under pseudonym: risken för politiska eller sociala repressalier, viljan att hålla isär privatliv och offentligt liv, strävan efter att skapa ett litterärt jag som kan överskrida vardagsjagets begränsningar ...

Men när det gäller pseudonymen Lars Kepler tänker man genast i termer av förlagskupper och mediestrategier. Delvis förstås, därför att Albert Bonniers förlag har valt att lansera Kepler på det sättet – som ett marknadsföringsmirakel, en världssuccé redan på prototypstadiet, nästa stora svenska exportprodukt efter Stieg Larsson.

Men också därför att det är den plats i det allmänna medvetandet som den svenska kriminallitteraturen nu erövrat, eller kanske förvisats till. Veteraner i bestsellerbranschen som Mankell, Marklund och ­Guil­lou insisterar på att de har något att säga. Men för alla oss andra är kriminalromanen primärt ett säljfenomen. Ett Ikea (gör alla svenskar till världsmästare) och ett Svenska Spel (ger alla chansen att bli snorrika).

Sveriges välstånd bygger inte längre på popharmonier och IT-visioner. Den nationella basnäringen är industriell produktion av litterära likhögar.

Det är i det perspektivet man måste förstå pseudonymen Lars Kepler, ett från början globaliserat brand name, tre stavelser som förmedlar både de svenska rötterna (Lars) och de internationella anspråken (Kepler).

Det industriella i projektet gör det lätt att slå fast vem och vad Lars Kepler inte är. Knappast en för branschen okänd talang. Fabriken måste vara garanterat leveranssäker, annars vågar knappast ett förlag som Bonniers dra igång en stor internationell säljkampanj.

Var hittar man fiktionsfabrikörer med insäljningsvana? I tv- och filmindustrins manusverkstäder. Det är nog där man ska leta efter Kepler och jag har en kandidat: författarteamet Rolf och Cecilia Börjlind – extremt rutinerade, genrekunniga, har skrivit manus både till Beck- och Wallander-filmer. De ligger också bakom tv-serien ”Graven” som härbärgerade stämningar och ett persongalleri som gör det rimligt att tänka sig paret som författare till en svit romaner med en hypnotisör i centrum.

Om det nu inte är Kajsa Ingemarsson?