KALLE LIND. Varför blev vi som vi blev?

Efter att ha läst Kalle Linds ”Proggiga barnböcker” frågar man sig snarare varför sjuttiotalistgenerationen inte blev som den borde ha blivit.

För om vi verkligen präglats av de böcker vi läste som barn hade vi sjuttiotalister levt i ett miljömedvetet, jämställt och klasslöst paradis vid det här laget. Det var den uttalade ambitionen med åtminstone delar av barnboksutgivningen. Så blev det ju inte. Sådana blev vi inte. Och det kan man tacka sin individualistiska stjärna för, men också begråta lite grann.

Kalle Lind gör lite av varje. Med fantastiska exempel beskriver han sjuttiotalets barnlitteratur och alla dess ideologiska program, dess obändliga tro på barnets intellektuella förmåga, dess allvar och dess humor.

En idé genomströmmar allt: tanken på barnet som en självständig individ bland andra, med rätt att få veta hur världen verkligen ser ut, på gott och ont. Så ska inget döljas för barnet. Sex, politik, våld. Så länge informationen är sann och ärlig kan inget skada.

Idén om det fria barnet uppstod naturligtvis inte på sjuttiotalet, den hade sina rötter redan hos Carl Larsson, Ellen Key och Alva Myrdal. Men kanske var den som starkast då, i sjuttiotalets frihetliga vänstervåg. Det är i alla fall en idé och en vision som känns allt mer främmande i takt med att Jan Björklunds pekpinne växer sig allt längre. Och bakom sarkasmerna är det något Kalle Lind sörjer. Hellre, trots allt, ärlighet och ett förtroligt tilltal än moraliska pekpinnar och dimridåer. ”Hellre närbilder på fosterfett än dumheter om storkar.”

Om man med ”ärlighet och objektivitet” informerar barnet om världen, menade Frances Vestin i sin ”Handbok i barnind oktrinering” 1970, kommer barnet att bli fritt att själv välja sina strider och mål. Ett sådant barn skulle, det var Vestin hyfsat säker på, välja socialismen, och det var kanske där sjuttiotalsvänstern räknade fel, i tron på att en fri människa alltid väljer det bästa för alla framför det bästa för sig själv. Men det var hur som helst i första hand en tro på människan. Man ska akta sig för att raljera för mycket om en sådan tro.

Vilket Kalle Lind inte heller gör. När han återkommer till en av sin barndoms verkliga klassiker, Nationalteaterns ”Kåldolmar och kalsipper”, är det inte försöken till ideologisk indoktrinering som slår honom, utan minnet av att som barn verkligen bli tilltalad som en fri och tänkande individ:

”Nog för att [de] överskattade vårt intresse för marxistisk retorik – men hellre det än att de underskattade vårt behov av lattjo.”

medarbetare på kulturredaktionen