I torsdagens Debatt på SVT gavs intrycket att alla dessa patriarkala idéer är typiska för islam men i själva verket är det endast det sistnämnda. I Sverige innebär polygama äktenskap att endast det ena är registrerat medan det andra är ett religiöst äktenskap som inte existerar enligt svensk lag. Det blir därför svårt att komma åt sådana äktenskap juridiskt. För hur förbjuder man någonting som inte finns?
Det är gemensamt för patriarkala strukturer att sex betraktas som både en äktenskaplig rättighet och en skyldighet och våldtäkt inom äktenskapet som en självmotsägelse. Så sent som 1998 kriminaliserades det i Tyskland med en lag som inledningsvis mötte hårt motstånd från kristdemokraterna och katolska kyrkan med argumentet att om en kvinna kunde polisanmäla sin make för våldtäkt riskerade detta leda till skilsmässa vilket sågs som ett större ont.
Jag läste en gång ett polisprotokoll från 1940-talets Malmö om två poliser som besökt en lägenhet efter klagomål från grannarna men återvände utan åtgärder eftersom det bara var en berusad man som slog hustru och barn. I Stephanie Coontz ”Marriage, A History” finns ett citat från Scotland Yard från 1954: ”Det sker bara ungefär tjugo mord om året i London och alla är inte allvarliga – ibland är det bara maken som slagit ihjäl hustrun.”
Rapporterna ”Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholms stad” från 2009 och ”Äkta makar” från i år visar att synen på familjevåld som en privat angelägenhet som bör lösas utan myndigheters inblandning förekommer såväl inom österländska kyrkor och vissa svenska frikyrkor som inom islamiska församlingar.
I Uppdrag granskning talades återkommande om tjänstefel, men gentemot vilken instans är imamerna ansvariga? Den enda rättsliga åtgärd som föreslagits är att dra in det statliga stödet till trossamfund. Imamer saknar en officiell status och endast imamer med vigselrätt har någon form av myndighetsansvar. Islam i Sverige är löst organiserat i olika paraplyorganisationer med självstyrande lokala församlingar. Det finns ingen motsvarighet till en kyrka eller biskop som kan ge centrala direktiv i olika frågor. Det är upp till enskilda församlingar att värva imamer och åt enskilda imamer att själva hantera olika situationer.
Utredningen om behovet av en svensk imamutbildning från 2009 visade att svenska imamer själva i första hand efterfrågar utbildning i svensk lagstiftning och samhällsliv. De standarsvar som imamerna i Uppdrag granskning reflexmässigt levererade tyder varken på någon genusmedvetenhet eller att de någonsin djupare reflekterat över dessa frågor. De är uppenbarligen i behov av både kuratorisk och teologisk utbildning för att bemöta människor i nöd och harmonisera religiösa normer med svensk lag.
Rickard Lagervall
islamolog vid Lunds universitet och Halmstad högskola